Pokerteori bör läsas och studeras

– trots massor av krånglig matematik

Om det är

några böcker inom den relativ nya genren pokerliteratur som kan betecknas som klassiker så är det nog bara Doyle Brunsons Supersystem och David Sklanskys The Theory of poker (på svenska : Pokerteori).

Sklanskys milstolpe gavs ut första gången 1987 och har sedan uppdaterats några gånger. Det här är den första svenska upplagan.

Författaren inleder med att förklara ”pokerns fundamentala teorem” vars detaljer vi inte ska gå in på här, och överför det sedan lätt filosofiskt på de flesta delarna i poker; odds i olika varianter, bluffar och semibluffar, slowplaying, gratiskort, position, psykologi och mycket annat. Han hinner till och med göra en djupdykning ner i spelteori (en matematisk/ekonomisk teori som egentligen inte har något med spel att göra) innan han är klar.

Exempel tas från

många olika pokerspel och situatuioner, Inte bara hold’em, utan också razz, mörkpoker, seven stud, med mera.

Allting är mycket grundläggande. Sklansky lär inte ut exakt hur man ska spela en hand i en viss situation. Han lär ut hur man ska tänka. I flera av de exempel han målar upp finns det till exempel inget ”rätt” alternativ.

Pokerteori brukar utmålas som en svår bok som inte alls är något för en nybörjare.

Det första är sant, och det blir kanske inte lättare av Sklanskys torra och omständiga språk.

Det andra, däremot, håller jag inte alls med om. Om man nu vill lära sig spela poker så varför inte börja med den bästa boken av den bästa läraren?

Visst, det är

massor av krånglig matematik. Men den kan man hoppa över första gången man läser boken. För Pokerteori bör läsas, och studeras, flera gånger.

För när du väl hamnar vid ett bord fullt med ärrade pokeress är det nog rätt låga odds på att de flesta har ett vältummat exemplar av Pokerteori i bokhyllan.

Pokerteori

Tidigare recensioner:

Patrik Johansson