Dåligt ordval – men jag gillar det oväntade

helskärm

LONDON. Robin Söderling blängde och hånade, Jonas Björkman gapade och vrålade.

Pinsamt att vara svensk?

Nej, bara befriande.

Fortsätter det så här kan tennisen bli världens häftigaste publiksport.

Om Wimbledon vore boxning hade de styrande tvingat ringrävarna att kramas i samband med invägningen. Om det handlat om simning hade Alshammar och de Bruijn suttit bakom startpallarna och bytt bokmärken innan de kastat sig i bassängen.

Håhåjaja.
  För åskådarna har tennisen länge tagit mer energi än den ger.

Ja, ni har själva sett tv-bilderna. Folk somnar inte bara för att det är regnuppehåll. Folk somnar även under pågående spel. Tennisen har sedan begynnelsen varit en idrott för gentlemän, men den vita sporten har äntligen blivit lite skitigare. Eller skitig... Det var något med dress coden. Två svenska spelare slet av sig den helvita helyllekostymen och visade upp rebelliska ränder i blått och gult.

Det var så underbart skönt att se. Robin Söderling blängde på Rafael Nadal och låtsades leta efter kalsongerna i skinkornas dal. Jonas Björkman skällde, på svenska, ut en helt oförstående brittiskt domare.

”X-rated Bjorkman brings back the bad days of Mac”, lyder en rubrik i dagens Daily Mail.

Det tolkar inte jag som något negativt, snarare tvärtom.

– Bra gjort, Jonas, sa den där ”Mac”, måttligt upprörd.

Åskådarna somnade

John McEnroe hade modet – eller om det var oförståndet – att visa både geniet och idioten som rymdes i hans kropp. Åskådare somnade på den tiden också, men när han spelade var det bara under regnavbrotten. En betraktare älskar det oförutsägbara, det överraskande. McEnroe bjöd på det och fick publiken att sitta på helspänn. Något skulle hända, men frågan var när. Få av dagens spelare har den förmågan och i min värld är det bättre att, som Mac, väcka negativa känslor än inga känslor alls.

Jag gillar inte Jonas Björkmans ordval. Det gör nog inte hans gamla svenskalärare heller. Han bör, som många knattars förebild, inte kalla en domare ”luder” och ”jävla dåre”.

Det jag gillar är att han visade temperament och personlighet, det oväntade.

Folk som vågar sticka ut blir profiler, som ger publicitet och ökad popularitet, som ger fler utövare och sponsorer, som ger pengar och nya möjligheter... Får man den bollen i rullning har tennisen alla förutsättningar att bli världens häftigaste publiksport. För att lyckas måste spelarna bli kvitt traditionens bojor och låta publiken, som alla andra idrottsmän, ta del av deras känslor.

Tennisen har alldeles för länge varit ett gladiatorspel utan gladiatorer.

Kastar handskarna

Ishockeyspelare kastar handskarna och slåss. Boxare biter motståndare i öronen. Fotbollsspelare spottar och skallar. Det ska inte försvaras, men det är oväntat och det oväntade kittlar.

Det har varit tennisens största problem.

Tim Henman bjuder sina motståndare på te, för så säger traditionen.

Håhåjaja.
  Gentlemannastämpeln.
  Sudda bort den, för tennisens skull.
  Använd tippex.
  Det är ju så vitt, vitt, vitt.

– Spelare blir besvikna i alla idrotter. Det här blir stort bara för att det händer inom tennisen. Det är förvånande, men det måste få bli så här ibland. Hur mycket skälls det inte på domaren i en fotbollsmatch? Spelare springer ju fram och gnäller, gnäller, gnäller på varje domslut. Totti gnäller 75 gånger på 90 minuter men det är ingen stor grej, sa Jonas Björkman.

Han sa som det är. Han var inte ångerfull och det ser jag som ett steg i rätt riktning.

Å andra sidan... Luder?

Ordet behöver inte tvunget vara stötande, en synonym till prostituerad kvinna. Enligt nationalencyklopedin kan luder också betyda ”(del av) död djurkropp som används som lockbete för rovdjur och fåglar.”

Jag tror inte att Björkman kände till det, men det kan ju vara bra att veta nästa gång han ska förklara sig inför domarkåren eller sin fyraårige son.

Luder? Det är heller inget främmande ord för domare inom ishockey, fotboll och andra lagidrotter.

Inom orienteringen finns det till och med utövare som säger: ”Ja, vad är det?”
  Förlåt, Simone, men jag kunde inte låta bli.

Stefan Holm