Alla avskyr nollåttor – och älskar Brynäs
Tabellen längst ner i den här artikeln är en underbar bild av Hockeysverige:
Alla avskyr nollåttor. Och nästan lika mycket avskyr man göteborgare.
Vem älskar man då? Självklart Brynäs som historiskt har en nästan lika stor plats i den svenska hockeysjälen som Leksand.
Förenklar jag?
Det tror jag inte alls. Hockey är landsortens sport, det är i områden som Småland, Värmland, Norrbotten och Dalarna som man älskar hockey mest – och bäst.
Det är också där som hockeyorganisationerna vuxit sig stora och starka – på storstädernas bekostnad. Där frodas en stark patriotism – blandad till lika delar av självförtroende genom framgångar – och dåligt självkänsla genom en önskan om motgångar för storstadslagen.
Det är bra.
Det är så det ska vara. Särskilt som det nästan helt bygger på känslor som får sitt utlopp på isen, på läktarna och i pubarna.
57 förluster som har glatt
Och inte på det primitiva Jägarna-sätt som nollåttornas fans helst uttrycker sina känslor med (se bilder från säsongens tre första derbyn på youtube.com). Där är det känslostormar på en byslagsmålsnivå som Kjell Sundvalls filmfigurer inte ens är i närheten av.
Jag gillar den här unika undersökningen.
Svensk hockey behöver hyfsat bra storstadslag som bonnläpparna kan slå.
Helst ganska ofta.
AIK slår de flesta just nu.
Frölunda är ett skämt.
Djurgården är ojämna men lyckades ta sig upp från slutspelsstrecket genom att slå ett Färjestad som spelar fyra matcher på sex dagar och verkade lida av sömnsjuka i egen zon.
Men pisk fick de.
Sammanlagt har de här lagen förlorat 57 matcher den här säsongen. Till största möjliga glädje för Hockeysverige.
Roligast i går var att hylla Nichlas Falk.
Han hade haft en lite körig dag där hans födelsdag hamnat en smula i bakgrunden eftersom han har två tvillingar som fyller år på samma dag.
Men vid halv tiotiden i går hyllades han till slut. Av 6 577 som skrek ramsor som ”Nichlas Falks järnkaminer”.
Efteråt stod frun och väntade ute vid trappan vid omklädningsrummet och henne har jag inte träffat sen en förtrollad natt i Zührich 1998 när Tre Kronor vunnit VM-guld och Nichlas varit en avgörande defensiv kugge.
Kul att se fru Falk
Vi hamnade ihop på den berömda festen där och dränkta av hundratals liter av öl, champagne och drinkar simmade vi omkring på golvet med ett helt lag av spelare med Peter Forsberg och Mats Sundin i spetsen och Kent Forsberg dansade naken.
Nichlas Falk är fortfarande med.
Hustrun är också fortfarande med.
Det var kul att se.
– Visst var han som bäst 1998, sa jag.
– Nja, jag vet inte det, svarade hon och det var lite rörande tyckte jag. Jag undrar om hon inte faktiskt tycker att maken, med den där speciella pumptermosstilen i skridskoåkningen, faktiskt är som bäst varje dag.
Kanske till och med just nu.
40 år gammal.
Det låter som kärlek i mina öron.
Hockeysverige gillar alltså Brynäs och då bör de gilla att laget lite i smyg har tagit sig upp på en ganska betryggande slutspelsplats – tio poäng före Modo under strecket.
Äntligen en bra iranier
Ingen tror på allvar på Brynäs, men nu har de tagit poäng åtta matcher i rad och i Jakob Silfverberg – två avgörande mål i går – och Calle Järnkrok har de äkta matchvinnare. Av egen produktion dessutom.
Jag vet inte om nån tror på Djurgården i år, men två spelare stack ut i går.
Mika Zibanejad – äntligen en bra iranier i svensk hockey – var fantastiskt bra ännu en gång. 17 år gammal.
Och Mika Hannula börjar hitta formen.
I går visade han att han kan bli ett vinnarvapen i slutspelet. Smart, speedig med målsinne.