Bergström: Ett brons som är värt att fira
Publicerad 2015-02-21
FALUN. Hon kanske drog för mycket, hon kanske var otaktisk, hon kanske hade kunnat hålla undan för Astrid Jacobsen på slutet.
Men det var också Charlotte Kalla som hängde av Marit Björgen.
Det var också Charlotte Kalla som vann karriärens första individuella VM-medalj och har sina största guldchanser kvar.
Klockan nio i morse promenerade jag på Manhemsvägen i Falun. Jag slirade på blankisen och huttrade av vintervinden. I höjd med Värdshusvägen frös jag i steget.
Mot mig på den öde vägen närmade sig Faluns rakaste rygg, Dalarnas stadigaste blick, Sveriges mest uppassade människa.
Hon såg så ensam ut, Charlotte Kalla. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig, hon hade knappast velat lotsas av sponsorer, vakter, förbundskaptener och farfar Bengt, men det var något med den anspråkslösa gatan och den slutna världsstjärnan som glappade.
Ett mästerskapsmonster
Vi passerade varandra.
Jag hälsade inte, och hade jag gjort det skulle hon ändå inte ha hört. Hade hon på det humöret råkat stövla in på en garageuppfart så vore det upp till garaget att flytta sig.
Borta var den leende 27-åring vi mött de senaste dagarna, hon som tog över en presskonferens för att fråga ut Sofia Bleckur om skidbyten. Framme var ett mästerskapsmonster.
Charlotte Kalla är ett koncentrationsfenomen. Det är lätt att tro att hon vinner ett par lopp per år, men i hennes statistik är det glest mellan de absoluta topparna. Förra helgens individuella världscupsseger var den första på fem år. Trots bragdinsatser på OS saknade Tärendös stolthet individuella VM-medaljer inför dagens lopp.
I skiathlon har hon varit jämn men inte riktigt i toppen. Tävlingsformen har sedan födelsen för fem-sex år sedan förändrats till namn och regler, därav förvirringen när vissa åkare säger duathlon och andra dubbeljakt. I sin nuvarande form, 15 kilometers skiathlon med skidbyte halvvägs, har Charlotte Kalla tävlat sex gånger mot internatonellt motstånd och aldrig varit sämre än sexa. Å andra sidan var OS-silvret i Sotji hennes enda pallplats.
Anförde gruppen i klassiskt
Inte underligt att hon var koncentrerad på morgonen.
Inte heller förvånande att hon höll fokus en kvart före start, medan funktionärer skottade undan snö och Thomas Wassberg stövlade ut i spåren med en hink salt. Kalla tänkte inte bry sig om det opåverkbara, hon tänkte köra, köra fort som fan.
Startskottet smällde förväntansfullt, fältet drog iväg och efter två kilometer hade en klunga redan brutit sig loss. Charlotte Kalla var inte bara med i septetten – hon anförde den.
Vid skidbytet hade Kalla sprängt ledargruppen. Jag vet inte när Marit Björgen senast tvingades släppa svenskan i en masstart, men med skejtskidorna på var gapet dem emellan tio sekunder.
Att byta stil kan vara problematiskt. Nya muskelgrupper ska användas, en annan rytm fångas, så skulle Kalla komma in fel i det första motlutet riskerade åkningen att bli stressad.
Såg trött ut vid 11 km
Men inte heller det inträffade den här eftermiddagen. Den ena rivalen efter den andra gav upp tills Kalla, Therese Johaug och Astrid Jacobsen kapat åt sig prispallen och bara hade kvar att göra upp om valörerna på sina medaljer.
Fyra kilometer från mål grimaserade Kalla för första gången. Hon hade dragit ovanligt mycket, det borde ha kostat energi, och nu verkade hon trött. De rödklädda i hennes svans såg piggare ut, och tyvärr talade minspelen sanning.
I Mördarbacken dog guldchanserna. Johaug studsade upp i den lösa snön, Kalla saknade orken att följa efter, och trots att svenskan tömde de sista kraftdepåerna tappade hon också silvret de sista meterna.
Kunde ha sparat krafter
Det blev ett brons som är värt att fira. Det blev karriärens första individuella VM-medalj.
Men lika mycket blev det en föraning om vad Charlotte Kalla verkar vara kapabel till det här världsmästerskapet. Taktiken var inte på topp, hon hade säkert kunna spara krafter mitt i loppet, men i åkningen var åtminstone nog för att blåsa ifrån Marit Björgen.
Det bådar gott inför tisdagens 10 kilometer fritt och fredagens stafett.