Vem spräcker The Big Four?

Peter Wennman

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2009-12-27

Wennman: Om Mancini sumpar den här chansen sitter han med skägget i brevlådan

LONDON. Manifest denna dag:

Man City.

Mancini.

Mandomsprov.

Man blev inte ett dugg klokare.

De gamla språkreglerna säger att man inte får använda ordet man på det sätt jag nyss gjorde, men det där ändrade sig för några år sen. Det är nya tider nu.

Man kan till exempel skriva man gick man ur huse.

Den traditionella Boxing Day-fotbollen, som annandagsbandyn gånger hundra­tusen, blev som vanligt en folkfest. Och om det är nånting som imponerar mer än annat så är det publiksiffrorna i de lägre divisionerna.

Notera:

Leeds–Hartlepool 30 191 åskådare.

Southampton–Exeter 30 890.

Norwich–Millwall 25 242.

Vi talar alltså om League One här.

Det är inte ens Superettan. Det är Englands tredje division. Det är Valsta Syrianska, Gröndals IK och Torslanda IK, om vi översätter till svensk seriestatus.

Nio matcher i denna liga sågs i går av 15?800 i snitt. Det säger en del om det allmänna fotbollsintresset i detta land, särskilt i de gamla klassiska fästena. Och det säger en del om Boxing Day då barnen fått matchbiljetter i julklapp av sina föräldrar och det är extra många tindrande ögon på läktarna.

En superintressant debut

På City of Manchester Stadium tindrar det också fantastiskt vackert i mörkret när de stora, blå stjärnorna lyser högst upp på arenans pelare. Men man vågar nog påstå att de är de enda stjärnor som lyst riktigt skarpt under ligans första halva. Pelarna har imponerat mer än spelarna.

Efter den kontroversiella sparkningen av Mark Hughes (oundviklig om City vill nå toppen, enligt min ringa mening) var alltså nye managern Roberto Mancinis debut, hemma mot Stoke, superintressant.

Mancini klev ut på plan i en City-halsduk stor och strypande som en 12-meters anaconda, det var lite VÄL att ta i, men han blev varmt välkomnad av fans som är luttrade efter alla tränarbyten genom åren.

Det blev seger med 2–0 mot Stoke. Petrov gjorde sitt fjärde mål på fyra starter, Tevez fixade sitt sjätte på sex matcher, Given visade på nytt att han är en keeper för världslaget, City tätade äntligen till försvaret och Mancini betonade vem som är chef genom att peta rebellen Bellamy och spela både Robinho och Petrov.

Men jag vet inte...Robinho var fullständigt värdelös, Stoke var med i matchen hela tiden (Tuncay länge strålande) och jag tror det här kan bli en rätt krokig resa för Mancini. Han måste snabbt få alla att dra åt samma håll inför ett lätt ligaprogram: Wolves, Blackburn, Everton, Stoke, Portsmouth, Hull och Bolton. Alla på undre halvan. Låter som drömläge. Men om City sumpar den chansen att kliva upp bland de fyra första sitter Mancini med skägget i brevlådan redan i början av februari.

Det drar ihop sig

Det är i alla fall kanonkul att det tätar till sig bakom det Chelsea som tappade två nya poäng i Birmingham (0–0). Föreställ er bara att Man United åker på en ny propp i Hull i dag och att ett vrålhungrigt Aston Villa spöar Arsenal borta...vi har då ett mellandagsläge som vi inte sett på länge.

Birmingham har tio raka utan förlust. Chelsea har en seger på sju (ligan och cuperna) och mer anfallsproblem efter Maloudas utvisning. Liverpool tror på ett liv efter jul (2–0 mot Wolves). Det drar ihop sig där­uppe, så att säga.

Äkta Boxing Day Har vi glömt nån?

Tja, eftersom jag ville uppleva äkta Boxing Day-stämning på en gammal hederlig engelsk arena bestämde jag mig för Fulham–Tottenham.

Allt var perfekt. Medan resten av landet frös till is blommade västra London som en vårdag i april. Det blev en solskenspromenad från Putney Bridge genom en grön och fin Bishops Park till det Roy Hodgson-rike som heter Craven Cottage.

Jag hade kanske väntat mig för mycket. Men promenaden dit var mysigare än själva matchen. Det blev 0–0. Fulham såg stensäkert ut i sitt 4–2–3–1, Chris Baird och Danny Murphy gjorde ett oerhört jobb som defensiva skyddsänglar framför backlinjen, Brede Hangeland måste vara Manchester Citys våtaste dröm i januarifönstret och Roy Hodgsons taktik ser absolut klockren ut. Den tjänar sitt syfte, så att säga.

Men jag hade väntat mig mer action, öppnare spel, mer Tottenham. Spurs hade en bänk med Defoe, King, Modric, Pavljutjenko, Huddlestone och Bale. Det är inte många som matchar det. Ändå var Fulham närmast tre poäng.

Manager Harry Redknapp har sitt livs chans att spräcka the Big Four.

Så har Roberto Mancini i City, så har Martin O’Neill i Villa. Vem är smartast framöver?