Här räddas Ancelotti
Det var kvällen när stenar föll från bröst på Stamford Bridge
LONDON. Liverpool förlorade mot Wolves för första gången på 27 år och Roy Hodgson bad om ursäkt för ”en dålig dag på kontoret”.
Arsene Wenger bytte ut åtta man när Arsenal tappade två poäng på ett självmål – mot ett decimerat Wigan.
Så vilket elände måste då inte ha drabbat stackars Carlo Ancelotti i Chelsea?
Inget alls, faktiskt – det här var kvällen då mönster bröts och stenar föll från bröst på Stamford Bridge. Äntligen chelseaseger efter några bedrövliga veckor, äntligen ett steg åt rätt håll i toppstriden. Kanske räddade Ancelotti till och med sitt jobb, fem-i-tolv.
Chelsea-Carlo återfick spänsten och fjongen i det där vänstra ögonbrynet, det som åker hiss en decimeter uppåt när han talar, efter 1–0 mot Bolton.
– I wish you a good year, sa han, tydligt lättad, till pressfolket.
Nej, det var inte bra
Gott Nytt själv, Carlo. Det kan ju, när allt kommer omkring, behövas.
Ingen ska inbilla mig att Chelsea kan försvara sin ligatitel om det inte blir uppryckning våren 2011. Det var starkt att kämpa till sig tre poäng mot ett knepigt, styvnackat Bolton, men ärligt talat...var det bra? Var det övertygande? Var det ens i närheten av det Chelsea som vann dubbeln i våras och inledde hösten så imponerande?
Nej, det var det inte. Det fattas fortfarande massor för att vi ska känna igen de blå. Malouda är i en jättesvacka (trots att han gjorde målet). Drogba hamnar i långa sekvenser utan bollkontakt. Lampard är inte i kapp än. Anelka har börjat sura och frågade tränarna under matchen hur det är tänkt att han ska spela, egentligen.
Vi satt i halvtid på The Bridge och undrade om inte Johan Elmander, Kevin Davies eller den pigge Matt Taylor skulle kunna ställa till nåt så småningom. Det stod 0–0 och Bolton såg lika tryggt ut i sitt spel som Chelsea var famlande och osäkert.
Ångest och press försvann
Jag hade spelat 4–0, jag trodde Chelsea skulle komma ut vilt och galet och revanschsuget efter förlusten mot Arsenal, men...det hände liksom ingenting. Det var inte det kvicka, fantasifulla, effektiva Chelsea jag lärt mig känna igen.
Nu ordnade det sig alltså ändå, men nöd och näppe, tack vare Maloudas mål efter en timme. Från min position luktade det offside (”det intresserar mig inte om det var offside”, sa Ancelotti), men det intressanta var att det omedelbart började ramla tegelstenar och blyklumpar ur de blå dräkterna. Det var mycket ångest och press som försvann.
I takt med att Bolton måste öppna sig blev det spralligare hemmaben, mer glädje, bättre tryck i laget – en rolig halvtimme med lite av det gamla Chelsea.
Chelseapubliken skrek ju inte heller av smärta direkt när det annonserades att Wigan kvitterat till 2–2 mot Arsenal. Däremot kan jag tänka mig att Gunners fans har synpunkter på Wengers beslut att byta ut åtta lirare ur succéelvan från i måndags.
Wenger ville fördela bördorna med tanke på programmet framöver, men det finns olika skolor här. Och jag vet inte om den ena metoden är bättre än den andra. Ibland är det kanske bäst att köra på med en uppställning som fungerar och vänta till spelarna verkligen blir trötta – i stället för att FÖRUTSÄTTA att de snart blir trötta.
Matchdags på lördag igen
Wolverhamptons manager Mick McCarthy sa så här efter den sensationella 1–0-segern i Liverpool (med både Gerrard och Torres):
– Liverpool hade vilat 13 dar, men de såg inte fräscha ut. Vi spelade i söndags – och var hur pigga som helst. Dessförinnan hade VI vilat i två veckor...och fick stryk av Wigan hemma. Så hur sjutton ska man göra?
Nåt att fundera på över nyår. Nya matcher redan på lördag.