Wennerholm: Jag ryser fortfarande
Jag har sett klassiska NHL-fajter och heta Stockholmsderbyn – men ingenting var som Globen i går
På 1600-talet kom Dalahästen.
Och 2013:
Dalafesten.
Jag ryser fortfarande.
Jag satte mig i bilen och körde mot Globen i den tidiga kvällen i går, ganska tom efter Sveriges förlust mot USA i JVM.
Någonstans på Essingeleden släppte den värsta besvikelsen, även om jag hela tiden trodde att USA skulle vinna och hade dem som favoriter.
De var trots allt JVM:s bästa lag.
Men ändå. Hoppet är det sista som överger människan.
Samtidigt pågick det full omgång i elitserien på bilradion.
I huvudet malde också positiva rapporter från NHL om att konflikten kan vara på väg att lösas.
Mycket hockey denna extrema hockey-lördag som var på väg mot sitt slut.
Trodde jag.
Då kliver jag rakt in i en av de mest fantastiska hockeyfester jag tror att jag någonsin upplevt.
Knockad redan på tröskeln
På papperet ett gammalt klassiskt derby, som numera håller till i Hockeyallsvenskan.
Mora–Leksand.
Men i verkligheten en vit-röd fest som höll på att knocka mig redan när jag klev över tröskeln.
Då har jag ändå sett Montreal möta Toronto och Toronto möta Montreal i sina respektive tempel.
Jag har sett klassiska Pennsylvania- derbyt mellan Flyers och Penguins.
Jag har sett så många stockholms- derbyn mellan AIK, Djurgården och en gång med Hammarby som tredje part att jag tappat räkningen.
Men aldrig något som det i Globen i går.
Även om jag visste att båda lagens fans är mer hängivna än de flesta och även jag visste att Globen var utsålt sedan länge, var jag inte riktigt förberedd på det som väntade.
Detta hav av hockeyfans som var där av en enda anledning:
Att stötta sina lag, ha en trevlig kväll och ingenting annat.
Inga aggressioner, inga rusningar på läktaren, inga hårda ord.
Det kraftigaste ingripande jag såg från polisen utanför var att hälla ut innehållet i en ölburk inför ett par sorgsna ögon.
Nu kan jag ha missat värre överträdelser än så, men jag tror inte jag kommer att se några rubriker om kravaller på tunnelbanan eller livrädda barnfamiljer efter den här matchen.
Ett modernt dalauppror
Senast jag var i Globen under svenskt seriespel (VM ingår inte i den kategorin), tvingades jag passera två kravallstaket och två sura säkerhetsvakter som motvilligt släppte förbi mig till pressläktaren.
Nu fanns inga hinder längs vägen.
Bara glada fans.
Stolta fans.
Dalaupproret i en modern återuppståndelse.
Sedan kan man ju undra hur Leksand har skulder på sanslösa 150 miljoner kronor, samtidigt som Mora har råd att ha NHL-stjärnor som Anze Kopitar och Bobby Ryan i laguppställningen.
Något säger mig att Leksand borde anställa en ekonomiansvarig från laget de ständigt ser som lillebror i Dalarna.
Matchen, då?
Ja, det blev aldrig någon riktig match, men det spelade ingen roll en kväll som denna.
Leksand var numret för stort och det var den känsla jag hade redan från början, även om de bara ledde med 1–0 efter två perioder.
Men sedan rasade det iväg i den sista akten, Jesper Blomqvist gjorde ett äkta och klassiskt hat trick och Leksand vann med 5–0 till slut.
Det speglar väl matchen ganska väl i mina ögon.
Samtidigt ska Mora har en eloge för att man förvandlade en en match som på papperet var på hemmaplan till en av de svåraste borta. Av de 13 850 som fyllde Globen i går höll minst 10 000 på Leksand.