Ferry: ”Styrelseproffs skulle kunna passa”
Publicerad 2013-02-14
Björn Ferry om livet efter skidskyttet
NOVE MESTO. På söndag kan Sveriges mest framgångsrike skidskytt göra sitt sista VM-lopp.
Vi har inte intervjuat Björn Ferry.
Vi har varit hans syo-konsulent.
Vi gör ett tankeexperiment. Du har ett företag och läser jobbansökningar. Bland drivor av nyexaminerade uppkomlingar sticker ett cv ut:
Björn, 35 år. Gillar skog, mat och träning. Har inte haft ett enda traditionellt arbete sedan två veckors prao i åttan. Tänker inte flytta från sin by. Föredrar styrelsejobb.
Hade du ringt?
Björn Ferry menar att han är ett kap.
– Jag har vägrat att ens ha ett avlönat sommarjobb, men jag har erfarenhet av det här och det är unikt.
Vid de sista orden sveper han symboliskt över stadion i Nove Mesto. Träningen är över, storbildsskärmarna blurrar, funktionärer sopar trappor och enstaka smatter hörs från eftersläntrarna på skjutvallen. Det är plusgrader, snön kletig.
I dag kör Björn Ferry sitt 46:e VM-lopp i sitt tionde raka världsmästerskap. Hittills har tävlandet givit en medalj av vardera sorten. På söndag vill han försvara sitt brons i masstart i vad som kan vara den 48:e och sista VM-starten.
Förvisso tar inte elitkarriären slut här i Tjeckien. Ferry ska delta i OS 2014 och i bästa, bästa fall fortsätta en vinter till, men vi pratar ändå om avskedet till sporten och vad tomheten därefter ska fyllas med.
Kan du föreställa dig ett liv utan skidskytte?
– Jo. Det är Storuman som är basen. Jag har Dante, Heidi och kanske fixar en baby till. Sedan har jag skogen.
När kommer du bli tjock?
– Jag kommer aldrig se tjock ut. Jag blir otränad. Du ser smal ut, men inte vältränad. Jag kommer nog att se ut ungefär så där, som du. Björn Ferry på hundra kilo, det kommer inte ske.
Hur rik är du vid pensioneringen från skidskyttet?
– I dag har jag inga lån. Jag och Heidi har skogen som avkastar någonting. Resten är i företaget, men plockar jag ut det i lön så skattar jag bort allting. Då bygger jag hellre ett vindkraftverk. Jag är smygkapitalist, jag har alltid haft en dröm att kunna leva på mitt egna kapital. Det är kopplat till frihetsgrejen. Men jag behöver inte en miljard.
”150 000 per år räcker”
Vad ska du jobba med?
– Jag är intresserad av företagande, ekonomi och politik, så styrelseproffs skulle kunna passa. Det räcker att jag tjänar 150 000–200 000 per år så kan jag leva gott.
Jag kan vara din syo. Jag har ringt ett par arbetsgivare och kollat om de vill ha dig. Vi kan börja med den givna: Skidskytteförbundets Ingemar Arwidson kan anställa dig antingen på marknadssidan
eller för sportslig utveckling. Vad säger du?
– Jag säger styrelsen.
Ingemar säger marknad.
– Jag tror jag skulle behövas i styrelsen, så jag säger styrelsen.
Okej. Den största skogsägaren i din trakt säger att ”skogsvaktare” är ett föråldrat skrå som möjligen finns på något gods, men att du kan få jobb av dem eftersom du är så bra på att entusiasmera folk. Ja?
– Nej, styrelsen i så fall. Jag kommer inte hålla på med plantor och röjning, men virkesköpare skulle kunna passa. Att förhandla med markägarna och räkna och greja.
Din lokaltidning vill anställa dig för din nyfikenhet och förmåga att skapa rubriker.
– Ja. Någonstans kan jag tänka mig opinionsbildning, krönikor eller böcker.
Vad skulle du göra som ingen annan sportkrönikör gör?
– Skildra det här livet medan karriären pågår. Som känslan av att vara med om ett dopningstest. Att dra av sig byxorna, han står och tittar på kuken, man pissar, säger okej och frågar om det var tillräckligt. ”Ja, det var 25 millimeter”, svarar han, ”men nu ska vi se hur tjockt det är”. Så sparar han en droppe av mitt piss och kollar med ett instrument.
Känner man sig duktig när man har kissat bra?
– Det känns skönt när det går fort så att personen inte behöver vänta i tre timmar.
Vi tar det sista: Ica i Storuman är mest tveksamma. Du har ingen arbetslivserfarenhet, påpekar de.
– Nej, jag skulle inte passa. Jag gillar människor men har svårt att göra två saker samtidigt. Så att knappa in och prata… nej, inte min grej.
”Kommer inte grina”
Men att prata och åka skidor är Björns grej.
Jag påminner om en scen från träningen, då Ferry gled över till Jakov Fak och grattade till bronset i sprint. Slovenen pratade hellre om svenskens lopp.
– Jag såg att det gick bra för dig också, var kom du?
– Jag sköt fullt, men det var någon framför i spåret som fjärtade. Då tappade jag farten.
Troligen tolkade jag situationen fel, men i mina ögon fattade inte Fak skämtet. Han tog bara in orden, log och åkte vidare.
För Björn var det ett skojigt samtal i mängden. Han är den centralfiguren, den oblyge, kloke, tarvlige. Medan snön kletar ner de förgäves sopade trapporna undrar jag:
Vilket hål kommer du lämna efter dig när du slutar med skidskytte?
– Vet inte. Man märker hur det är när andra storfräsare slutar. Efter ett tag pratar ingen ens om Neuner längre och hon var en superstar. Lämnade Magdalena Forsberg hål? Nej, jag tror det vi gör är övergående.
Känner du vemod inför att sluta?
– Nej. När jag slutar kommer jag inte stå och grina som många gör, som Foppa gjorde på sin presskonferens. Jag vet mer vad jag ska göra efteråt. Jag tror att jag är bättre förberedd än honom.
Jag pratade med fransmannen Martin Fourcade om förgänglighet. Han tror att du och han är bortglömda om tio år.
– Jag tror att han har fel. Det är skillnad på länder. I Frankrike är skidskytte ingen stor sport, men Platini känner alla till. I Sverige glömmer ingen Magdalena eller Per Elofsson eller Sixten Jernberg eller Tomas Wassberg. Björn Ferry kommer de flesta veta vem det är även om 40 år.
Vilket minne har man av dig om 40 år?
– Positivt, tror jag.
”Var det inte han med kokboken”?
– Nej! ”Björn Ferry, den sköne killen”, kanske.
Är du nöjd med det?
– Skitnöjd.