Jag hoppas problemet DÅ blir lösningen NU
Niva: För två år sedan havererade allt för Oscar Wendt i Budapest – och åsiktstormen kom därefter
Senast Sverige förlorade en kvalmatch gick det åt helvete på vänsterbacken.
En del har förändrats sedan dess, annat har förblivit sig likt.
Vi har fortfarande bekymmer därute – men jag hoppas innerligt att problemet då ska vara lösningen nu.
Snart två år har gått sedan jag senast pratade med Oscar Wendt.
Det var i en trång och rörig mixad zon på Ferenc Puskás-stadion i Budapest. Sverige hade precis förlorat en viktig EM-kvalmatch mot Ungern med 2–1, och Wendt var medveten om att han inte hade gjort någon särskilt bra match.
Ändå stod han kvar och svarade både utförligt och tålmodigt på ett helt batteri av kritiska frågor. Jag lyssnade, tackade – och gick sedan till hotellet och skrev en krönika om det jag som såg den sämsta individuella insatsen en svensk landslagsspelare gjort under 2000-talet.
Reaktionerna blev... tja, omfattande.
Många höll med. Andra tyckte att det var helt åt helvete.
Det var en åsikt som jag hade både lätt och svårt att ta till mig.
Hade skrivit samma text igen
Själva kärnan i kritiken står jag fortfarande fast vid. När jag tittat på matchen i efterhand har det förblivit uppenbart att Wendt lyckades med väldigt lite, samtidigt som han bland annat orsakade en oförklarlig straff och gjorde elementära fel vid båda baklängesmålen.
Något jämförbart haveri hittar vi helt enkelt inte på den här sidan millenieskiftet, och det är inte direkt någon tillfällighet att Erik Hamrén inte har låtit Oscar Wendt göra en enda tävlingsminut sedan den där olycksaliga kvällen i Budapest.
Men det var egentligen inte heller bedömningen som upprörde – det var faktumet att texten överhuvudtaget skrevs.
Sämst på 2000-talet? Ska man verkligen formulera sig på det sättet om en fotbollsspelare?
Det är en fråga som jag fortfarande inte riktigt har besvarat inför mig själv.
Tidigare var min ryggmärgsåsikt att en krönikörs självklara skyldighet är att vara uppriktig med sin åsikt – positiv eller negativ – men i takt med att det blivit uppenbart att rätt många elitspelare mår väldigt dåligt har jag fått lov att i alla fall fundera igenom min hållning.
Jag fattar ju att det inte är roligt att utsättas för massmedial kritik. Jag begriper att man inte utvecklar en osårbar pansarhud i samma ögonblick som man skriver på sitt första miljonkontrakt.
Men med det sagt och övervägt lutar jag trots allt ändå åt att jag hade skrivit samma text igen.
Ska myntet vara värt något för mig måste det faktiskt ha två sidor.
När Zlatan Ibrahimovic gjort fyra mål på England vill jag kunna konstatera att han åstadkommit något som bokstavligt talat är historiskt. Och om sedan en annan professionell fotbollsspelare i Sveriges högsta representationslag gjort en unikt undermålig insats får han nog lov att acceptera att han mäts med samma måttstock.
Rejäla problem
I går förmiddag hade jag tänkt prata med Oscar Wendt om hur han själv såg på allt det här, men han kom aldrig till landslagsträningens mixade zon som utlovat. Officiellt sett hette det att han hade missat bilen som skulle ta honom dit i tid.
Det kan ha varit hur som helst med den saken. Jag tror ju inte att Wendt uteblev för att han inte ville prata med mig. Däremot misstänker jag att han inte var särskilt sugen på en kaskad av frågor runt förlossningsförlopp och graviditetsplanering.
Mer än något annat innebär osäkerheten runt Oscar Wendts tillgänglighet en påminnelse om att det finns viktigare saker i livet än idrott, och att ditt människovärde har väldigt lite att göra med hur du presterar på fotbollsplanen.
I tredje hand medför den dessutom en erinran om den utvidgade poäng jag försökte göra redan i den där uppmärksammade krönikan från 2011.
Vi har rejäla ytterbacksproblem som tycks permanenterade. Vår växande fixering vid att utveckla modernt tekniska spelare är att vi inte längre producerar ytterbackar som behärskar försvarsspelets grunder.
Utan att underkänna Nils-Eric Johansson är det bara att konstatera att det är helt häpnadsväckande att han faktiskt har speltid inom räckhåll när nu det svenska VM-ödet ska välja väg.
Hoppas att Wendt stannar spelar
Jag kan visserligen inte tänka mig att Erik Hamrén skickar in en spelare som aldrig ens har tränat med sina medspelare i den här sortens match, men blotta tanken gör mig frossig.
Det vore inte rättvist mot vare sig Nils-Eric Johansson, hans lagkamrater eller hans nation.
I stället hoppas jag att Oscar Wendt blir kvar i Wien ända tills domaren blåser sin slutsignal.
Dels för att han har hanterat sina motgångar i både landslag och klubblag, för att han är på väg att etablera sig i Bundesliga och växa ut till en vänsterback av internationell klass.
Dels för att jag personligen hoppas få anledning att skriva en helt annan sorts text om honom den här gången.