Tack för alla minnen, ditt skamfilade betongskrälle
Erik Niva: Arenan talar till mig om alla triumfer, tragedier och ögonblick
Det har blivit dags för svensk fotboll att flytta hemifrån nu.
Navelsträngar ska klippas, bekvämlighetszoner ska utrymmas och en helt ny epok ska inledas och formas.
Tack för alla minnen, ditt skamfilade gamla betongskrälle.
Hoppas du får den utflyttningsfest du förtjänar.
En fotbollsarena är givetvis som bäst när den är full till allra sista plats.
Men näst därefter?
Med åren har jag kommit på mig själv med att uppskatta arenor när de alldeles tomma.
I går tog jag därför tillfället att dröja mig kvar efter den – förmodligen – allra sista svenska landslagsträningen på Råsunda.
Spelarna hade gått till omklädningsrummet för att duscha. Ledarna hade försvunnit in i katakomberna för att göra det som ledare gör.
Ensam på den västra läktaren tittade jag ut över den spruckna betongen, de orangesjaviga plaststolarna, det gröna gräset och den gigantiska innehållsdeklarationen som hänger över den motsatta långsidan: ”Välkommen till Råsunda stadion – Sveriges nationalarena för fotboll”.
Hela landslagssagan
Jag ser inte mig själv som någon särskilt spirituell person, men i såna här situationer är det faktiskt som om arenan talar till mig.
Den berättar om allt det som hänt här genom åren – alla triumfer, alla tragedier, alla förtrollade ögonblick – och ju mer som finns att minnas, desto högre blir också historiens ekon.
Betongrektangeln runt Råsunda är rena resonanslådan.
Två VM-finaler. Pelés genombrott. EM 1992. Från Gunnar Nordahl till Zlatan Ibrahimovic genom hela den blågula landslagssagan. All denna kvaldramatik. Alla dessa derbyfester.
Fotboll har blivit en sport som låter sig styras fullständigt av ekonomins logik, men det har ändå inte gjort den till en idrott där alla andra värden tappat sin betydelse.
Jag begriper givetvis varför svensk fotboll nu flyttar hemifrån. Jag känner till mekaniken som gjort uppgraderingen mer eller mindre oundviklig.
Däremot är det väldigt svårt att slå i mig att vi inte riskerar att slå sönder en del ovärderligt arvegods i flytten.
Precis som en fotbollsklubb är något helt annat än en nöjesindustri är också Råsunda något långt mycket större än ett byggnadsverk.
Här finns något så osynligt, abstrakt och svårvärderat som en själ.
Det är inget som följer med tvärs över Solna för att man sätter upp ett par tavlor med klassiska landslagsmotiv i några av de nya vip-logerna.
Naturligtvis inser jag att jag låter som en nostalgisk traditionalist, men vad mig anbelangar skulle den här idrotten må bra av att titta tillbaka över sin egen axel lite oftare.
Gå för all del vidare – det är din skyldighet för att inte stagnera – men glöm aldrig bort var du kommer ifrån.
Måste försöka besjäla den
Råsunda är en arena från en era då svensk fotboll ansträngde sig för att vara en folkrörelse, där föreningarna var medlemsstyrda med självklarhet och där våra kollektivt välorganiserade representationslag överpresterade ute i den globala konkurrensen.
Den tiden är förbi.
Friends Arena är en annan sorts bygge sprungen ur en annan sorts klimat, och det är än så länge allt jag kan säga om den.
Från och med i morgon är det upp till oss alla inom den så kallade svenska fotbollsfamiljen – om nu det konceptet fortfarande existerar – att försöka besjäla den.
Men det är i morgon det.
I kväll tänkte jag ta en läderkula under armen och gå på farvälparty.
AIK:arna kommer att hålla en ännu större utflyttningsskiva i november, men det är i mångt och mycket en sorts privat familjeangelägenhet.
För oss som är mer blågula än svartgula är det nu vi ska säga hej då.
Det ska bli roligt att se Neymar mäta sin strålglans mot Zlatan Ibrahimovics, absolut, men i kväll är det viktigare för mig att än en gång stirra in i all den där grå Solna-betongen och reflektera en stund över allt den inneburit för både mig själv och så väldigt många andra.