Niva: En påminnelse om hur fantastisk den här idrotten ändå förblir
WARSZAWA. Gråt för vinnarna, gråt för förlorarna och tacka alla dem som gjorde det här till en så exceptionellt minnesvärd final.
Hela dagen fick vi ägna åt att skärskåda allt som är fel med fotbollen.
Nu tar vi med oss kvällen som en påminnelse om hur fantastisk den här idrotten ändå förblir.
Speciell final, speciell uppladdning.
Timmarna före avspark tillbringade jag på en osteria i centrala Warszawa, och det slumpade sig så att det satt ett gäng killar från Dnipropetrovsk vid bordet bredvid.
De var i 30-årsåldern, hade åkt minibuss västerut under natten och ett par av dem pratade ganska hygglig engelska. Några hade tagit ledigt från jobbet för resan, några andra hade inte längre några jobb att gå till. Och så var där en hade fått permission från frontlinjen.
Han var den tystaste och mest tillbakadragna i hela den ukrainska gruppen, men skrockade i alla fall till när han förstod att jag hade som arbete att åka runt i Europa och skriva om fotboll.
– Så du ska åka till Champions League-finalen nästa vecka? Jag ska tillbaka till fronten. Många tror att ryssarna kommer att försöka bryta igenom igen före sommaren.
Lycka till med jobbet, sa han när vi skiljdes åt. Lycka till med livet, sa jag.
När Dnipro Dnipropetrovsk slog ut Napoli i semifinalen var hela deras kurva draperad i en gigantisk gulblå flagga: ”Ave Ucraina, morituri te salutant”.
”Ave Ukraina, de som ska dö hälsar dig”. Frasen sägs ha använts av gladiatorer som saluterade Julius Cesar innan de gick in för att slåss på Colosseum.
Just den flaggan var undertecknad av den nazistflörtande brutalbataljonen Azov, och det finns tveklöst riktigt obehagliga figurer med kopplingar till Dnipro Dnipropetrovsk.
Mest osannolika finallaget
Långt många fler supportrar är dock helt vanliga människor som fångats i en helt orimlig situation. Var de är om en vecka eller ett år är omöjligt att säga, men ikväll var de i alla fall i Warszawa för att se på fotboll.
Det har funnits skrällgäng i den här turneringen förut, men Dnipro Dnipropetrovsk måste vara det allra mest osannolika finallaget i någorlunda modern tid.
De har inte kunnat spela en enda match i sin hemstad då kanonerna mullrat vid horisonten, de gick bara vidare från gruppen tack vare att FK Qarabag fick ett mål felaktigt bortdömt och de har sedan varit nederlagstippade i precis varenda slutspelsrunda.
När så Nikola Kalinic sprang in med ledningsmålet efter knappa sju minuter var det nästan så att det vilade något förutbestämt över det.
Så var det ju inte, utan när matchen väl fick sin karaktär blev det uppenbart att Sevilla var ett par klasser bättre.
Krychowiak, Mbia och Banega tog tag i mittfältet, dirigerade spelet. Reyes och Vitolo hittade rejäla luckor av spelutrymme, och Bacca kilade hela tiden in och ut ur backlinjen.
Framåt var inte Dnipro ofarliga – man blir inte det med Konopljanka och Matheus i laget – men att matchen ändå var oviss så länge berodde mer på ukrainarnas kamplust och karaktär än på deras kvaliteter.
Ett levande bevis
Att häva sig upp ur ett underläge var beundransvärt nog, att lyckas med det en andra gång var till sist att begära för mycket.
Det skickligare laget vann sin rättmätiga seger, och att det var just colombiankobran Carlos Bacca som högg två gånger om innebar något slags påbud för att understryka att Dnipro Dnipropetrovsk inte hade monopol på kvällens sportsliga sagor.
Det är inte bara ukrainare som haft en osannolik väg till den här finalen.
För inte alls särskilt länge sedan var Carlos Bacca fortfarande en gatugrabb hemma i Colombia, en ung man som försökte få fotfäste i livet genom att jobba som busskonduktör och sedan sälja fisk på stranden efter skiften.
Sju år senare är han nu ett fotbollsfullblod, en sådan spelare som vinner stora finaler åt ditt lag.
Han grät före slutsignalen, han grät efter slutsignalen och han fick alla oss andra att sträcka oss efter näsdukarna när han sedan sprang ut och hämtade sina små barn under ärevarvet.
Carlos Bacca är ett levande bevis för att allt förblir möjligt, medan hans klubb är ett exempel på att titlar ännu inte är reserverade för de allra största.
Ingen annan klubb har vunnit fler Europa League-titlar än Sevilla eftersom ingen annan klubb i Europa är smartare än Sevilla. Gång på gång värvas de sönder, gång på gång ser sportchefssnillet Monchi till att de återvänder med ännu större fynd och ännu bättre spelare.
Nu ska de ut i Champions League och se vart den vägen bär. Dnipro Dnipropetrovsk ska tillbaka hem och vänta in kriget.
Hoppas att det går bra för dem alla. Hoppas att fotbollen fortsätter att stå på deras sida, för ikväll gjorde båda de här klubbarna en insats för både sig själva och för sporten.