Wegerup: Nicken innebär mer än bara en vinst mot allsmäktiga USA
Efter vinter kommer vår.
Efter en brusten EM-dröm kommer ett VM-kval.
Och först, Algarve Cup.
Där Sverige med segern mot USA gick från spirande knopp till full blom, åtminstone för en dag.
En svala gör ingen sommar.
En seger mot USA gör inget komplett landslag med felfria spelare och ett nytt spelsystem som sitter i ryggmärgen.
Men likväl, när Sverige besegrar det USA som inte förlorat på 42 matcher och två år, då betyder det något.
Mycket rentav. Väldigt mycket. I detta triumferande här och nu och i den prövningarnas tid som väntar framöver.
Och som drottningen i segersvärmen stod hon där, efteråt:
Lotta Schelin.
Före match: ont här, förkyld där. Men väl tillbaka i spel för sitt Sverige påminde hon oss alla än en gång om vilken världsstjärna hon är. Schelins välplacerade nick innebar mer än bara en vinst mot allsmäktiga USA. Det var också ett mål som gör att ribban höjts mot den portugisiska vårhimlen.
Sverige sträcker sig nu hungrigt efter hela härligheten; en fjärde Algarve Cup-titel är inom räckhåll.
1995, 2001 och 2009 vann Sverige den turnering som nu firar 20 år och som blivit lika mycket tradition som avstamp och värdemätare inför den säsong som väntar.
Norge har fyra titlar här. Härskarinnan USA nio.
Segern i går var därför, på flera plan, ett styrkebesked.
Och gissa om Pia Sundhage njöt av att få vinna med sitt ”lilla” Sverige, mot det USA hon lämnade.
Redan med vinsten – och framför allt spelet – mot Danmark gav Sverige (och Nilla Fischer!) oss vårkänslor. Vinsten mot USA, även när det svajade men man stod emot den amerikanska pressen, fick den känslan att växa.
En aning om att det här laget bara är i vardande, att det finns så mycket mer att hämta hos så många.
Måste prestera på högre nivå
Det snackas mycket om spelsystem och vem som ska spela var. Men för mig, som följde de blågula damerna på plats under EM i fjol, är nyckeln till framgång enklare än så. Sverige måste klara att prestera i varje moment på betydligt högre nivå, även mot svåraste motstånd. Man måste helt enkelt höja sin lägstanivå avsevärt.
Som Pia Sundhage sa under EM, när Schelin och Asllani inte direkt såg ut som ett äkta par som hittar varandra i sömnen: ”De vet redan var de har varandra. Men de måste klara av att omsätta vetskapen i praktisk handling”.
Pia Sundhage visste redan från början vad hon ville, vart hon ville. I EM fick hon och hennes svenska lag inte mer än godkänt. Man gjorde, i mina ögon, sin plikt men inte mer. Nu har Sundhage hunnit jobba vidare och det märks. Skutan är inte färdigbyggd än men den seglar betydligt stadigare, även på stormiga vatten. Segern mot USA fyller spelarna med självförtroende inför det VM-kval som väntar.
Framför allt är det så viktigt att en spelare som Lotta Schelin, med all hennes pondus och status och rutin, tar sitt ansvar. Hon kommer in från skadefrånvaro och förkylning och gör det mål som är hennes egentliga enda jobb att göra som forward.
Det är vad som krävs om Sverige ska gå till VM i Kanada och väl där kunna nå hela vägen, att Schelin och de andra stöttepelarna klarar att spela som mot USA. Inte perfekt men tillräckligt orubbligt.
Jag minns den unga Schelin jag pratade med över en kaffe i pressrummet under det regniga EM-mästerskapet i England 2005. Alla viskade hennes namn, anade hennes potential. Hanna Ljungbergs och Victoria Svenssons arvtagare, framtiden.
I VM 2015 vill jag se viskningarna växa till rop, vill uppleva Lotta Schelin nå hela vägen, i det som mästerskap som kan komma att kröna hennes karriär.
På samma sätt väcker Hedvig Lindahls straffräddning minnen. Under samma EM; nio år bort, så nära men ändå så långt ifrån, berättade Lindahl i en intervju med mig om hur hon fått psykologhjälp för att bearbeta sina misstag, om hur hon tvingats bli starkare.
Lindahl har borstat av sig skiten
Hennes fortsatta resa i blågult har inte varit felfri, långt därifrån. Men Hedvig Lindahl har rest sig varje gång, tagit kritiken, borstat av sig skiten och fortsatt att vilja försvara det svenska målet och bara det är värt respekt. Rutin är en målvakts bästa vän och det visade Lindahl i går.
Det här svenska landslaget har inte alla, men många, förutsättningar för att vara med och slåss om medaljerna när Kanada bjuder in till VM-fest nästa sommar.
Pia Sundhage har fortfarande många små detaljer att slipa, putsa och feja på. Men lika mycket som detaljer handlar det om attityd – fråga de amerikanskor som fick stryk igår och vad de tyckte om det.
När Sundhage, efter alla år då hon borde blivit svensk förbundskapten men förbisågs, äntligen tog över damlandslaget hoppades jag mycket på att hon skulle kunna förmedla sin vinnarattityd till de spelare som vacklade i sin tro.
I EM lyckades hon inte fullt ut.
Mot USA i går desto bättre.
Nu måste Sverige bära med sig den känslan och viljan, genom Algarve Cup och in i VM-kvalet.