Ute ur skuggan
Publicerad 2014-02-18
Rikard Grip gjorde allt för att bli en skidstjärna – nu höjs han till skyarna av de som slog honom
Det har varit många glädjetårar för Rikard Grip under OS.
Men mitt under Sportbladets intervju kommer det helt andra tårar när längdkaptenen berättar om brevet som aldrig hann fram.
– Men jag vet hur stolt han är nu.
Möt tidernas främsta svenska förbundskapten i ett vinter-OS i en lång, personlig intervju.
För mindre än ett år sedan tog Rikard Grip över som förbundskapten för längdlandslaget.
Med nästan en vecka kvar av OS har hans landslag redan tagit nio medaljer – fler än någonsin tidigare i ett OS eller på ett VM och fler än vad något annat svenskt landslag lyckats med i ett vinter-OS.
Ändå vet vi knappt vem mannen bakom supersuccén är.
En snabb slagning på hans namn på Google ger inte många ledtrådar. Tio frågor i ett nummer av ABF:s tidning Fönstret från i fjol är det närmaste en personintervju vi kommer.
”Piggare än på länge”
Sportbladet stämde därför träff med Grip i OS-byn dagen efter guldet på herrstafetten. Det är spelens första ”mellandag” för Grip som går runt i mysbyxor och tar sig gott om tid.
Han hade planerat en sovmorgon och ville egentligen göra intervjun på eftermiddagen. Men redan klockan 11 sitter vi här.
– Jag vaknade vid 7.30, piggare än på länge. Då var det ingen mening att sova längre.
När gick du och lade dig? Det sägs att du i princip aldrig sover?
– Jag var i säng vid 2.30. Sover gör jag men jag kräver rätt lite sömn.
När damlandslaget i handboll tog EM-silver berättade förbundskaptenen Per Johansson hur han satt uppe på nätterna och drack whisky, smygrökte i fönstret och spelade musik för att han ville njuta medan tid fanns. Hur gör du? Vad unnar du dig nu?
– Jag försöker få lite egentid innan jag lägger mig. Då reflekterar jag och samlar ihop tankarna.
Någon musik är inte på.
– Jag lyssnar aldrig på musik. Tro det eller ej, men jag har aldrig haft en radio på i bilen och då kör jag ändå 8 000 mil om året. Jag är totalt värdelös på musik.
Han är desto bättre på att leda en grupp människor, men det återkommer vi snart till.
Förlorade mot Olsson
Grip är född och uppvuxen i Månkarbo, en liten by med drygt 600 invånare som ligger 4,5 mil norr om Uppsala. Han är sladdbarn och de tre äldre syskonen höll alla på med skidor. Men mest dedikerad var Rikard.
– Jag ville så gärna komma in på skidgymnasiet så när jag gick i nian hämtade min pappa mig efter skolan två gånger i veckan för att köra tio mil enkel väg till Högbo Bruk så att jag kunde träna på konstsnö.
Så kom han också in på skidgymnasiet i Järpen. Men han var ingen stjärna.
– Danne (Daniel Richardsson), som är ett år yngre, och jag har tävlat mot varandra sedan vi var små. Han var bättre än mig, liksom min tränarkollega i landslaget, Mats Larsson. Johan (Olsson) är ett år äldre och han körde skiten ur mig som junior.
Pekka Eriksson, skidgymnasiets starke man, såg andra egenskaper hos Grip. Ett år efter att Grip gått ut gymnasiet fixade Eriksson en anställning åt honom på skolan som hjälptränare. En av eleverna var Teodor Peterson, OS-silvermedaljören i sprint häromdagen.
– Pekka har betytt otroligt mycket för mig. Det var han som fick in mig på den här resan.
Efter fem år, 2007, lade Grip ner sin egen karriär, som stannade vid ett stort antal tävlingar i Sverigecupen men bara fem världscuplopp, alla i Sverige. Han slutade för att bli ansvarig tränare på det framgångsrika skidgymnasiet blott 26 år gammal. Tre år senare, efter OS 2010, blev han ansvarig för damlandslaget och inför den här säsongen utsågs han till förbundskapten för hela landslaget, 32 år gammal och tidernas yngsta.
Vill hjälpa andra
Men någon karriärist verkar Grip ändå inte vara och i intervju efter intervju direkt efter medaljerna här i Sotji lyfter han bara fram åkarna, vallateamet och övriga ledare; aldrig sig själv. I gengäld är det han som hyllas av åkarna. Som när vi bad Johan Olsson efter stafettguldet nämna den viktigaste faktorn bakom OS-succén:
– Rikard Grip, sa veteranen.
Funderade du tidigt på att bli ledare?
– Jag har alltid brunnit för att hjälpa andra och har alltid varit nyfiken. Andra säger att jag har öron överallt. Men jag har inte funderat på sånt som hur långt jag kan komma.
Kan man komma längre än var du är nu i det här yrket – ledare för världens främsta skidnation med nio medaljer i OS?
– Nej, det kan man kanske inte. Det låter kanske löjligt men jag kan känna att det är slumpen som tagit mig hit där jag är nu. Jag har i princip ingen utbildning för det här över huvud taget. Jag har skaffat mig den kunskap jag besitter genom nyfikenhet och hårt jobb.
Vilka är dina styrkor respektive svagheter?
– En svaghet är att jag har ett väl så stort kontrollbehov i vissa situationer. Sen kan jag bli rätt upprörd, inte minst om någon av mina åkare behandlas orättvist.
Det var inte oväntat att du bara skulle nämna dina svagheter. Styrkorna då?
– Det är jag inte rätt person att svara på egentligen. Men jag tror att jag är bra på att ge andra individer förtroende fast jag har ett stort kontrollbehov.
Många vittnar också om en otrolig organisationsförmåga?
– Logistik och planering har jag i huvudet. Hade du frågat mig redan i november om vem som ska köra vilka fordon den eller den dagen på till exempel lägret i Seiser-Alm just före OS så hade jag kunnat svara på det. Det bara finns där i huvudet.
Är det här de roligaste dagarna i ditt liv?
– Absolut! Få saker går upp mot det här. Det skulle vara när jag var nykär i Jenny då. Det var lite samma känsla.
Det märks att sambon Jenny Hansson, en av världens bästa långloppsåkare tills hon lade av i fjol, betyder oerhört mycket.
På frågan om största framgång i livet svarar han inte helgens OS-guld i stafett eller några andra medaljer utan…
– …att jag lyckades träffa min sambo Jenny. Det är det bästa som hänt mig.
Och att familjen och släkten hemma i Månkarbo också betytt väldigt mycket för Rikard vittnar svaret på frågan om den största motgången i livet om.
– Det var när min farfar Edvin gick bort. Han hade fått cancer just när jag började på skidgymnasiet. Jag var 16 år och hade flyttat hemifrån. Jag skickade handskrivna brev till honom på sjukhuset och…jag skickade ett brev som aldrig hann fram. Det var tufft.
Rösten stockar sig och ögonen fylls av tårar men han fortsätter:
– Min pappas moster, Elsie Johansson som är författarinna, läste upp det där brevet på minnesstunden efter begravningen…det…det var så sjukt, säger Grip och torkar en tår som trillar ner på hans kind.
Det sitter i fortfarande?
– Ja, men jag vet också hur stolt han är nu.
”Gåshud när svenskar står överst”
Om du fick vara en annan person för en dag vem skulle du vilja vara då?
– Marcus Hellner på stafetten i söndags när han tog flaggan och fick åka stadion igenom med den i handen. Den känslan han hade då hade jag velat ha upplevt.
Vad ger dig gåshud?
– När svenskar står överst på pallen. Jag kan få gåshud än i dag när jag tänker på när Charlotte och Ida går ut på Karl Johan i Oslo och kliver upp överst på prispallen efter teamsprinten på VM (2011). Jag fick samma känsla när Daniel klev upp på bronspallen här i Sotji för det var som ett guld.
Vilken är din käraste ägodel?
– Inte käraste men viktigast är telefonen, den skulle jag inte klara mig utan.
Vilken historisk tid skulle du vilja uppleva?
– Gösta Olanders Vålådalen på 1950-talet. Då var Vålådalen som störst och i princip en hel idrottsvärld vallfärdade dit för där kom man i toppform inför ett mästerskap. Det hade varit häftigt.
Vad röstar du på?
– Blankt de senaste gångerna. Jag har känt mig för oinsatt men sätter ändå ett värde på att leva i en demokrati.
Vilken känd person skulle du vilja käka middag med?
– Ingvar Kamprad. Han har gjort en sån resa. Det hade varit intressant att få höra vad han gjort och trott på och hur han vågat följa sin linje, framför allt de första 20 åren.
Om du inte hade blivit skidtränare, vad hade du gjort då?
– Någonting inom idrott. Inte omöjligt att jag hade jobbat i en sportaffär.
Vad är det absolut dummaste du gjort?
– Det är väl nåt sattyg när man var liten. Jag minns inte.
När var du berusad senast?
– Av glädje i söndags. Av alkohol i november på ett läger i Bruksvallarna. Vi tittade på Portugal-Sverige på storbilds-tv och jag hade väldigt roligt med mina kolleger. Vi blev som ungdomar på nytt och sedan lyssnade vi på musik. Den harmonin vi har i gruppen gör att man är trygg och då vågar man någonstans öppna upp hela registret så att säga.
Tror du på Gud?
– Nej, men jag tror ändå att det finns en mening med saker och ting.
Grips favorit...
…film:
– Svenska kriminalare som Wallander och Beck. De är enkla… helt okomplicerade.
…tv:
– Tittar nästan aldrig på tv. Det är sport i så fall som jag ser.
…musik:
– Tro det eller ej men jag har aldrig haft en radio på i bilen och då kör jag ändå 8000 mil om året. Jag är totalt värdelös på musik. Aldrig att jag själv skulle slå på en radio.
…bok:
– Självbiografier som Svennis, Gundes och Zlatans. Gärna andra idrottares men det kan också vara kända ledarprofiler. Jag läser inte romaner eller deckare.
…sajt:
– Längdsajterna är jag inne på väldigt ofta.
....mat:
– En riktig italiensk carbonara…
…dryck:
– …med ett glas rött till.