Niva: En man dog – det var fotbollens fel
Jag tror mig veta att den ändå är värd att både bevara och försvara, men nu måste den jävlar i mig bevisa det
En man dog i dag och det var fotbollens fel.
Inget vi säger eller skriver kan någonsin ändra på det.
För oss som ändå vill försöka behålla tron på den här idrotten gäller det nu att ge oss själva anledningar att göra det.
Alla fotbollsintresserade vet att Liverpools mytomspunne manager Bill Shankly stått för ett av idrottens allra mest återanvända citat:
– Fotboll är inte en fråga om liv eller död. Det är mycket viktigare än så.
Med åren har jag kommit att avsky den där spetsigheten. Den har förvanskats för många gånger, använts i fel sammanhang alldeles för ofta.
När jag skriver det här känner jag innerligt att jag vill spy på de där förbannade orden.
Det har gått några få timmar sedan det bekräftades att en supporter dog i samband med den allsvenska premiären mellan Helsingborg och Djurgården, och vi lurar oss själva ifall vi gömmer oss bakom hänvisningar till gatuvåld och samhällsproblem.
Ifall man hävdar att fotbollen har förmågan att skapa gemenskap och förståelse – och det gör jag sannerligen – måste man vara uppriktig nog att erkänna att den samtidigt också kan splittra och förmörka.
Det här var ett fotbollsrelaterat dödsfall.
Fotbollen behöver hjälp
Hade det inte varit någon allsvensk premiär den här helgen så hade en död man fortfarande varit i livet ikväll, och inga omskrivningar kan någonsin ändra på det.
Samtidigt som jag skriver de meningarna riskerar jag att slå över i affekterad resignation – gå vilse i svepande fördömanden och diffusa förbudskrav – men jag inser samtidigt att det är vår plikt att inte skrika högre än vi behöver just nu.
Jag är fortfarande fast förvissad om att fotbollen förblir en positiv samhällskraft, ett fenomen som räddar mångdubbelt fler liv än det tar. I grunden är den öppen, välkomnande och enande på ett sätt som saknar motstycke – och just därför är den också så förtvivlat ömtålig och sårbar.
Fotbollen har genom åren gjort oändligt mycket för att göra Sverige till ett bättre land, men nu behöver fotbollen hjälp.
Den klarar sig inte längre på egen hand, utan måste framöver få en helt annan uppbackning av civilsamhället och beslutsfattarna. Här behövs både nya lagskrivningar och större statliga resurser.
Men vi själva då? Vi som utgör den så kallade fotbollsfamiljen?
Jag kommer aldrig gå med på att den svenska supporterrörelsen skulle vara destruktiv, men jag tvingas samtidigt konstatera att alldeles för stora delar av den tillåtit sig att svepas in i en våldsglorifierande dimma.
Det finns några hundra människor runt var och en av de svenska storklubbarna som på fullaste allvar tycker att fotboll och våld hör ihop. Dem tror jag att det är väldigt svårt att nå fram till, men det måste vara möjligt att isolera dem på ett tydligare sätt.
Säga som det är, leva som man lär. Ta avstånd från våldet snarare än att ursäkta det.
Jag tror verkligen inte på en steriliserad svensk fotboll med exklusiva fästningar till arenor, men för att undvika det krävs en svensk fotboll där det inte finns någon form av allmän acceptans för att det flyger drivor av glasflaskor i luften då det är dags för stormatch.
Det är dess skyldighet
Men går det då inte en rak linje mellan fientliga smädessånger på kortsidorna och dödsfall på gatorna utanför? Inte med given automatik. Jag inbillar mig fortfarande att varje vettig människa är kapabel att dra gränsen mellan det ena och det andra, att inse att en sluttande gråskala inte behöver leda till ett brådsvart stup.
Antingen kastar man en flaska eller så gör man inte det. Antingen så fördömer man det eller så gör man inte det.
Exakt vad som händer framöver har jag givetvis ingen aning om, men en sak känner jag mig dessvärre säker på: De närmaste dagarna kommer väldigt många människor att säga väldigt många saker som de borde ha tänkt igenom väldigt mycket bättre.
Skuldbördor kommer att placeras där de inte borde ligga, åtgärder kommer att lanseras utan vare sig sans eller balans bakom.
För den sakens skull får det inte leda till reflexmässiga bortförklaringar och taggiga försvarsmekanismer. Det här är inte en tid att slå ifrån sig, utan det här är istället en tid att visa upp all den där sammanhållande solidariteten som är idrottens själva kärna.
Fotbollen orsakade ett dödsfall idag. Just nu är den inte i position att urskulda sig. Jag tror mig veta att den ändå är värd att både bevara och försvara, men nu måste den jävlar i mig bevisa det.
Det är dess skyldighet gentemot en människa som tagits ifrån oss och de anhöriga han lämnat kvar.