Usla världstjärnor i Barca och 0–0 – men det var en väldigt bra fotbollsmatch
Vad är det frågan om nu då?
Får inte matcher sluta 0–0 längre?
Är det förbjudet att bjuda Barcelona på motstånd?
Saknar matcher utan Zlatan Ibrahimovic betydelse?
Äh, jag vet, jag ska inte hetsa upp mig – men för första gången på länge följde jag en Barcelona-match genom det svenska mediefilter som jag själv är en del av.
Och jag blev provocerad.
Det är som om vi bestämt oss för att alla Barcelona-framträdanden ska vara uppvisningar som slutar 5–0 efter ett par mål av Ibrahimovic. Alla eventuella avsteg från den normen är negativa. Mitt Per Ledin-rått var mågat redan i paus.
Ett hyperkoncentrerat Valencia hade pressat Barcelona som de inte blivit pressade sedan Champions League-semin mot Chelsea i början av maj.
Det hade varit tätt, tajt, intensivt, intressant – men i TV4-studion var stämningen moloken som på socialdemokraternas senaste valvaka.
Vart hade showen tagit vägen?
Varför glittrade inte Barcelona?
Och hur länge skulle vi behöva vänta på Zlatan?
Fixerade vid Zlatan
Jag är inte ute efter TV4 som sändande bolag – herrejösses, även om det nu var den andra kvällstidningen som toppade sin sportsajt med rubriken ”Just nu: Zlatan värmer inte upp”, så är jag ju själv en del av maskineriet – och jag vill faktiskt inte heller göra mig lustig över vårt stora svenskintresse för Zlatan Ibrahimovic.
Det är klart att vi är fixerad vid honom och hans insatser, skam vore väl annars. Så länge jag har varit i livet har vi ju aldrig haft en stjärna som honom.
Problemet uppstår när vi låter vår iver att se Zlatan och Messi showa skymma hela den övriga fotbollsvärlden.
Valencia–Barcelona slutade 0–0. Zlatan spelade inte en minut. Messi var underkänd, precis som flera andra storstjärnor i hans lag.
So what? Valencia–Barcelona var en väldigt bra fotbollsmatch.
Inte på så sätt att det var en målfest, för det var det bevisligen inte.
Inte heller eftersom det var en misstagsfri defensivdemonstration, för det var det inte heller.
Går att forechecka Barcelona
Inte ens för att det var en uppvisning i nobel sportsmannaanda, då matchtemperamentet var småfult och grinigt.
Nej, det här var en utmärkt fotbollsmatch eftersom den levde och bultade, svängde och pendlade, förblev spännande in i sista tilläggsminuten.
Det är många med mig som har klagat på att den spanska ligan är för ojämn och förutsägbar, och det här var ju antidoten vi efterlyst.
Valencia hade första halvlek.
De bevisade att det visst går att forechecka högt även mot ett bollskickligt Barcelona, och yrde runt med en anfallstrident (Pablo-Mata-Silva) som tillsammans var kortare än den bänkade Nikola Zigic.
Barcelona gnisslade igång runt timmesmarkeringen.
Ihop var deras forwardstrio (Pedrito-Messi-Iniesta) marginellt längre än den vilade Zlatan Ibrahimovic, och allt eftersom Valencia tröttnade plöjde den också fram sina ytor.
Tack för att vi fick titta på
Alla planens sex offensiva spelare hade fina lägen att avgöra matchen, utan att få till det. Visst fanns det sekvenser då Barcelona saknade sin supersvensk – vann de en enda nickduell på sista tredjedelen så missade jag den – men jag tror inte att han hade ruckat på slutresultatet.
Valencia bör känna sig nöjda med att de dominerade mot Europamästarna.
Ett småslitet Barcelona lär vara belåtna med en poäng från en av säsongens tuffaste bortamatcher.
Vi andra ska tacka för att vi fick titta på.
Tyvärr missade jag sluggningen mellan Sevilla och Real Madrid, men med den reservationen tvekar jag inte att utnämna det här till den bästa spanska match jag sett på hela hösten.
Det är bara synd att så många andra verkar ha blivit besvikna på den.