Alfelt: Assyriska spelade den fotboll jag älskar – Dif var handlingsförlamat
Jag trodde verkligen på Djurgården när jag lämnade Stockholms stadion i söndags.
Nu tror jag helst på fotbollen.
Jag vill tro på Assyriska.
Fick gnugga mig i ögonen några gånger under första halvlek.
När såg vi senast ett svenskt klubblag med så många spelare som hanterade bollen med en självklarhet lik den vi ser varenda helg i tv–sändningar från La Liga, Premier League och allt vad de stjärnspäckade ligorna heter?
Assyriska spelade precis den fotboll jag älskar. Teknisk, bollkontrollerande, offensiv.
Låt vara att Djurgården var oändligt mycket sämre än i de två matcher jag såg järnkaminerna live inom fyra dagar – bortasegern över Helsingborg och hemmasegern över Kalmar. Kanske var det ändå Assyriskas sätt att ta hand om och dominera kvalmatchen från start som gjorde Djurgården så mycket sämre än i de tre avslutande allsvenska matcherna.
Väldigt nära Superettan
I går var Djurgården plötsligt återigen det tröga handlingsförlamade lag som det varit så ofta under säsongen och som gjort att man nu är väldigt nära att följa med Hammarby ned till superettan. Självförvållat till en del, men det är absolut inte hela sanningen.
Personligen bryr jag mig verkligen inte ett dugg om vilka lag som spelar i allsvenskan – jag håller inte på något av dem som är aktuella – men jag inser de övertydliga risker serien kan drabbas av utan stark konkurrens i huvudstaden. Det är ett resonemang utifrån ekonomi, publicitet och PR–värde.
Spelmässigt ska, med gårdagens match på näthinnan, Assyriska och inte Djurgården spela i allsvenskan nästa år. Tycker faktiskt att det var ganska länge sen som jag såg ett svenskt lag spela så underhållande fotboll som när Eddie Moussa sprintade iväg och utmanade.
Eller som när Göran Marklund snyggt avslutade efter inlägg längs konstgräset från Moussa till 2–0 efter Moussas viljeladdade rundning av Patrik Haginge. Visst armar var med i bilden när Moussa trampade runt men inte lika mycket som när Kuivasto slet i Moussa innanför straffområdeslinjerna.
Petter Furuseth–Olsen – vad har hänt med honom?
Kan inte minnas att jag någonsin har sett norrmannen så självklar med bollen. Furuseth–Olsen var hela tiden ett hot från kanten mot Djurgårdens lite tröga försvarslinje.
Hoppas på Jonson
Jag vet inte om Djurgården saknade Mattias Jonson så oerhört mycket som det tama spelet över hela planen antydde. Det var ingen fart framåt, ingen spets, inga hot som satte Assyriskas försvarslinje under rejäl press.
Mattias Jonson gör sånt på egen hand, men det vore förlamande för Djurgården som en klubb med ambitioner att snudd på ha sin existens beroende på en enda åldrande anfallare. I tv hörde jag Andrée Jeglertz beklaga sig över bristande kontakt mellan lagdelar och andra uppenbara brister i Djurgårdens insats, men jag såg aldrig någon taktisk förändring som rättade till bristerna.
Djurgården är en match från en gigantisk kris.
De usla insatserna på planen ihop med maktkampen i ledningen – som mycket väl kan förlama klubben totalt om det extra årsmötet 11 november rusar i väg i en oförutsägbar utveckling – riskerar att försätta Djurgården i samma totalmisär som Hammarby nu befinner sig i.
Om jag hade varit fan hade jag hållit tummarna för att Mattias Jonson kan spela utan besvär på söndag.
Hårt.