Anrell: Kärlekssagan mellan laget och svenska folket har bara börjat...
HERNING. Jag har ägnat två veckor åt att hylla Det Äckliga Landslaget.
I går tog det slut – både på plan, i spelarnas kroppar och i min dator.
Dags nu att hylla Det Älskliga Landslaget.
Det är klart att vi kan tala om några avgörande moment i matchen när det här avgjordes.
När Johanna Wiberg fick en smäll på axeln och fick utgå och Sveriges försvar tappade en del av sitt hjärta.
När Jessica Helleberg tog den där utvisningen.
När vi var en stolpträff från att ta en fyramålsledning i första och Sulland och Herrem gjorde två snabba i stället.
När Linnea Torstensson tappade fokus och kraft och spelade bort några lägen.
Turneringens bästa spelare var inte det i finalen.
Sådant kan vi älta.
Men det är knappast troligt att Sverige hade vunnit ändå. För när Torstenson klev bakåt klev Isabelle Gulldén fram och tog det ansvar någon var tvungen att ta. Och det var ju ett faktum att l-a-g-e-t faktiskt fungerade utan både Torstensson och Gulldén i första när de tog upp ett underläge från 2–4 till 6–4.
För det är ju så; den här turneringen var lagets triumf.
Försvarsspelet var briljant
Jag har skrivit en del om deras oärliga, äckliga försvarsspel och det var stundtals briljant i går. Så länge de orkade var de också precis så disciplinerade framåt som man måste vara och släppte inga dåliga bollar som skapade kontringar.
På slutet var det inte så, men då berodde det på att de inte orkade längre.
Den norske ledaren Mats Olsson pratade om det svenska laget efteråt på ett sätt som jag antar var avsett som smicker. Han sa:
–Taktiskt var de nästan killaktiga. Kastade inte bort några bollar.
Nu har jag väl i och för sig sett en del killar kasta bort bollar som lett till kontringar, men ändå. Det var avsett som beröm. Det bör laget också ta det som. Det här svenska laget har höjt sin lägstanivå på ett sensationellt sätt sen sist jag följde dem i Peking-OS.
Coach Per Johansson talade om att de spelade ännu bättre i går än när de slog de blivande guldmedaljörerna tidigare under EM.
–Vi var ännu skitigare bakåt nu, sa han och vackrare och mer poetiskt kan väl egentligen inte ett gäng kvinnors försvarsspel beskrivas.
Flera spelare har klivit fram under EM.
Allra mest Linnea Torstensson, naturligtvis, som alla visste var bra, men ingen visste att hon kunde vara så här bra.
Isabelle Gulldén som är ung och som tog det definitiva steget in i världseliten i går.
Framtiden är ljus
Men mest av alla borde man nog hylla målvakten Cecilia Grubbström som knappt ens borde varit här.
Hon skickades hem från EM-samlingen efter att ha drabbats av ”hjärtrusning” och det var väl ingen som tyckte det var något större problem.
Några veckor senare fick hon hela Sverige att drabbas av hjärtrusning. Både för sitt målvaktsspel och för sitt sätt att ta smällar som det stenhårda skottet på näsan i semifinalen.
Hon pratade väldigt fint efter finalen om hur det här laget fungerar. Om glädjen att vara en del av det. Hon pratade till och med om glädjen i att sitta på bänken.
Så skapas klassiskt svenskt lagspel, tänkte jag.
Det här var några av spelarna som låg bakom den här framgången. Jag kunde nämna de flesta. Tina Flognman, till exempel, som är det enda som var med redan 2001 vid förra genombrottet.
Johanna Wiberg självklart. Vilken ledare hon är. Hon har samma pondus som jag tidigare bara stött på hos Kenny Jönsson. Wiberg utbildar sig till lärare nu. Hon kommer att bli en fantastisk lärare.
Framtiden för svensk damhandboll är ljus.
Direktkvalificerade till VM i Brasilien. Toppen är fortfarande för tunn – Sverige har för få spelare – men den är bredare än tidigare. Det Leende Landslaget-effekten har fått unga tjejer att vilja spela handboll. Det kommer att fortsätta öka efter den här succén.
Och i bakfickan har Sverige Johanna Ahlm som var skadad den här gången.
En av världens bästa – hon också. Hon saknades kanske inte så synbart under stora delar av turneringen, men ett lag behöver en bredare topp under en så här lång turnering.
EM blev en kärlekssaga mellan svenska folket och det här laget.
Och jag tror att det bara är början. Det Älskliga Landslaget kommer att leva länge än...