Wennman: Jag ser framför allt fram emot The Battle of London
LONDON. Fotbollsfolket på den här ön pratar om The Battle of Britain, mötet mellan Manchester United och Glasgow Rangers. De pratar om Wayne Rooney. De pratar om matchen mellan två gråhåriga skotska tränare, de gamla kompisarna Sir Alex och Walter Smith.
Jag är mest nyfiken på The Battle of London.
För första gången är tre londonlag kvalificerade för gruppspelet i Champions League. Det är därmed svårt att gå förbi London som fotbollens huvudstad i Europa.
Ett problem dock:
Ett londonlag har aldrig vunnit den här pokalen. Aldrig.
Om vi räknar in den gamla Europacupen, som vi givetvis måste göra, så är detta kalla fakta:
Liverpool har fem titlar, Manchester United tre, Nottingham Forest två, Aston Villa en – och skotska Celtic en.
London, med alla stans klassiska storlag:
Noll.
Spurs kan koppla grepp
Nu, när Champions League-festen börjar igen,
laddar London bössan med tre lag på storviltsjakt denna tisdag-onsdag.
Tottenham Hotspur åker till Werder Bremen med stor optimism och god aptit inför sitt nya äventyr i kväll, men också med skadeproblem. Målkungen Jermaine Defoe och mittbacken Michael Dawson, två VM-spelare, är båda skadade. Mittfältaren Luka Modric följer med truppen trots benskadan i helgen, men är han verkligen redo att spela? Werder Bremen må sakna sin offensiva kreatör Mesut Özil (till Real Madrid), men tyskarnas problem är snarare försvarsmässigt. Om Harry Redknapp vågar gå fram på kanterna (Bale? Lennon?) och ge sitt lag en chans – i stället för att respektera sammanhanget för mycket – då kan Spurs koppla ett tidigt grepp om den här gruppen.
Arsenal är alltid långt framme i CL, alltid ett hot, alltid ett nöje att se. Arsene Wenger drömmer fortfarande mardrömmar om den där finalen mot Barcelona då Henrik Larsson hoppade in, skar Gunners försvar i bitar och blåste honom på en titel som han redan hade i fickan. Arsenal möter portugisiska Braga (inte ofarligt) på Emirates i morgon, men gruppen i stort ser ut som en promenad genom Hyde Park.
– Vi är mogna nu, vi har djup och kvalitét för att gå hela vägen, sa Wenger i går.
”Hela vägen” tror jag inte på, men Arsenal kommer att vara med länge, som vanligt.
Chelsea, däremot, har alla möjligheter att gå till Champions League-final på det Wembley som laget älskar. Ligamästarna (utan en revbensskadad John Terry) möter slovakiska Zilina i morgon och bör naturligtvis vinna lätt. Gruppen liknar en transportsträcka.
– Det är säsongens stora mål att vinna det här. Vi vann ligan och FA-cupen i fjol, det är dags att ta det slutliga steget för Chelsea, sa managern Carlo Ancelotti, den nye kulthjälten, i går.
Upplopp senast
Så:
Jag begriper uppståndelsen inför skandal-Rooneys entré på Old Trafford mot Rangers i kväll. Jag kan förstå det brittiska intresset för en match som inte bara handlar om fotboll – senast de här lagen möttes blev det upplopp i Manchester och en nota för skadegörelse som inte ens Solna kommun kan drömma om.
Men Rooney kommer att spela, Rio Ferdinad gör kanske comeback, United kommer att vinna, och det är ju inte särskilt upphetsande.
Jag är mer nyfiken på hur Slaget om London kommer att utveckla sig i Champions League. Vilka går längst – Arsenal, Chelsea eller Tottenham?
”Maybe it’s because I’m a Londoner”, som Bud Flanagan sjöng redan 1947? Äh. Det finns inga londoners kvar. London är ingen stad. London är VÄRLDEN. Jag har bara en sak gemensamt med London, och det är att jag och Cat Stevens (numera Yussuf Islam) båda gått på Solängsskolan i Gävle.
Men jag bor ju här nu. Och Cat/Yussuf (mamman Inger Stevens kom från Gävle) bor här också. Det enda jag vill veta är om han håller på Arsenal, Chelsea eller Tottenham i Champions League.
Morning has möjligen broken, men för vilket av lagen?