Anrell: Jag vill se dräparna redan vid nationalsången
Det ena vi kan konstatera är:
Det äckliga landslaget blev skitskraja i går.
Den andra är:
I kväll är det dags för dom som inte är skraja att kliva fram och visa att svensk damhandboll verkligen är något vi ska ta på allvar.
Vid nationalsången log svenskorna som aldrig förr. De var mer leende än det någonsin varit.
Kanske i mesta laget.
När fransyskorna satte igång sin snabba handboll i inledningen av matchen så var det ganska tydligt att svenskorna – trots sin magiska inledning av den här turneringen – var tillbaka som det vänligt leende landslaget igen.
Bort med det äckliga hos Flognman och de andra brutala i mittförsvaret. Bort med de snabba kontringarna. Bort med den fysiska överlägsenheten.
Ett tag undrade jag om vi lurats allihopa av att det norska landslaget varit sjuka när de mötte svenskorna i den episka matchen i söndags.
Det är ju det som är svenskorna dödsynd; en episk seger följs alltid av en genomklappning. Jag trodde inte att det skulle bli så den här gången. Jag trodde att Det Äckliga Landslaget blivit ett med sin egen självbild; jag trodde inte de skulle tillåta motståndarna att glänsa och spela sitt eget djupledsspel i mittförsvaret.
Men jag hade fel.
Efter 7–4 till fransyskorna var det som om vi såg det vi inte ville se till något pris;skrikiga flickiga röster på plan utan att det hände något.
Skrikiga flickiga spelare som inte vågade ta för sig och verkade rädda och aldrig förstod hur de skulle hantera fransyskornas höga press.
Jag ville höra bevingade ord
Coachen Per Johansson sa efteråt att laget var tyngda av stundens allvar.
Kanske var de alltför segersäkra, alltför flinande, alltför trevliga.
Det var reagera i stället för att agera.
Den fantastiska metoden att vara steget före när de fysiskt gick in i närkamper fungerade inte. Där tappade svenskorna matchen.
Och vid sidlinjen stod Per Johansson och såg förvirrad ut.
– Vi måste ha bättre fötter framåt, sa han vid en time out.
Någon av tjejerna protesterade (!) och jag protesterade också. Jag ville att han skulle säga sina numera bevingade ord att de var där ute för att dräpa i varenda närkamp.
Det var obeskrivligt fumligt i slutminuten. Den extraspelare som skulle in kom när det nästan var för sent. Avsluten och passningarna var helt vansinnigt virriga.
Men ändå; de var med i slutminuten, de hade chansen att kvittera, de var så nära en semifinalplats som det går att komma; men de virrade bort det.
Beredda till offer
Johanna Ahlm brukar säga att svenska damhandbollstjejerna ibland står och fiser vid nationalsången.
Inte helt kosher kanske.
Men det är en alldeles utmärkt taktik som jag tycker passar Det Äckliga Landslaget.
En rejäl brakare redan vid Du gamla du fria – och sen inga leenden och skratt som i går, utan bara fokuserade, målmedvetna, äckliga svenska handbollsspelare.
Jag hör att det finns spelare som är beredda att offra en eller annan kroppsdel för en semifinalplats i kväll.
Det är bra.
Det är sådant som skapar hjältar och legender. Tumba Johansson brukade säga att det som gjort ishockeyn unik är att det krävs spelare som är beredda att offra sitt liv för ett glas vatten.
Det är poesi, det är epik.
Nu är damhandbollstjejerna där.
I kväll vill jag se dräparna redan vid nationalsången.
I kväll har de chansen att bevisa att de är värda uppmärksamheten de fått.
Äckliga. Roliga. Vinnare.
Och då får de gärna fisa under nationalsången om de vill för mig...