Inside Nippon: Idrottslig succé – men arrangörssuccé?
Publicerad 2021-08-09
OS är över.
Men arrangörernas jobb är fortfarande långt i från över med ett paralympics runt hörnet. Och effekterna av arrangemanget är ännu långt i från bekräftade.
Sportbladets Makoto Asahara har dragit ihop sina sista fem punkter från Japan.
Medaljsuccé!
Efter att elden släckts i Tokyo och OS är över kan vi konstatera att det blev en succé, även om det egentligen gick att konstatera mycket tidigare än så tack vare en japansk rivstart på spelen. Det blev en stor, idrottslig succé för arrangörsnationen, som pulveriserade sina tidigare medaljrekord. Totalt slutade Japan på 27 guld, 14 silver och 17 brons. Det vill säga totalt 58 medaljer, vilket var 17 fler än det tidigare medaljrekordet från Rio 2016. Lägg därtill att det tidigare guldrekordet på 16 guld (Tokyo 1964 och Aten 2004) numer är ett minne blott.
Succéreceptet? Det fanns flera.
Att japanska judokas tog hela nio (!) guld på judomattan var så klart en aspekt. Värdlandet gjorde heller inte bort sig på brottningsmattan med totalt fem guld. Och att både baseboll- och softbollaget plockade guldmedaljer var en väldigt stor succé, där det faktiskt var basebollens första OS-guld någonsin för japansk del.
Samtidigt är det två andra sporter som fått mycket kärlek och uppmärksamhet från det japanska folket under spelen.
Bordtennis-mixeddubbeln mot Kina har jag nämnt förr, men vill nämna igen som det kanske allra största japanska idrottsögonblicket under dessa spel. Att bordtennisen dessutom ordnade ytterligare ett silver och två brons gjorde inte saken sämre. 20-åriga Mima Ito? Hon lämnade spelen med en medalj av varje valör. Succé var ordet – men hon var långt i från den yngsta medaljören.
Trots var Japan dominanta i den nya grenen skateboard, med tre guld, ett silver och ett brons. Och förutom 22-åriga streetguldmedaljören Yuto Horigome så var det tonåriga mästare för hela slanten. 13-åriga Momiji Nishiya (guld) fick med sig 16-åriga Funa Nakayama (brons) på podiet. Och 19-åringen Sakura Yosozumi fick sällskap av Japans yngsta olympier genom tiderna. För nej, det var inte Momiji Nishiya, 13 år. Det var parksilvermedaljören Kokona Hiraki. 12 år gammal. Född 2008. och olympisk silvermedaljör.
Det fick till och med ett ganska idrottsligt traditionsbundet Japan att fatta allmänt tycke för den nya sporten.
Matsuccé!
Förutom att Japan fick visa upp sina idrottsliga kvaliteter och fantastiska idrottare för hela världen så fick de också visa upp delar av sina kulinariska resurser. Och blott delar av det räckte för att även det skulle anses som succéartat.
Jag har nämnt OS-bubblan och 14-dagarsregeln förr. Den som stoppade journalister och andra OS-gäster från att besöka restauranger och allmänna platser under majoriteten av spelen. Men hur åt man då?
Från hotellen så gick det att få mat levererad via matleveransappar och dylikt, likt undertecknad valde att göra de flesta av kvällarna efter hemkomst från jobb. Vilket kort och gott (med betoning på gott) innebar att man kunde äta väldigt bra trots restriktioner.
Men man kunde äta bra även om man inte beställde mat – tack vare kiosktillgången. Eller ”konbinis” som de heter, en japanifierad och förkortad variant av engelskans ”convenience stores”. En japansk företeelse som under OS gång har hyllats unisont från utländska, kanske framförallt amerikanska, medier som för första gången upplevt dess rika utbud (Los Angeles Times och CNN, till exempel). Att den Lawson (ja, det var en Lawson även om skylten var bortplockad på grund av olympiska sponsorskäl) som fanns inne på mediecentret inte hade det bredaste utbudet man sett i en konbini hindrade inte det från att fortfarande ha allt man behövde. Kylda matlådor som får de flesta asiatiska restauranger i Sverige att blekna. Risbollar. Snacksalternativ i enorma mängder. Friterade kycklingar i olika smaker. Och så vidare. Att priserna (dock enbart på drycken) hutlöst hade pressats upp, föga förvånande eftersom det var på ackrediterat OS-område, gick dock de utländska journalisterna obemärkt förbi så vitt undertecknad märkte.
Media Transport Mall
Förutom att man tittade på sport, skrev saker och åt saker så spenderades väldigt mycket av de OS-utsändas tid på bussar. Vilket i sin tur innebar att väldigt mycket tid spenderades på en plats som gick under namnet MTM, Media Transport Mall. Bussknytpunkten där alla olika busslinjer (för det fanns bussar till varje idrottsarena som hade tävlingar samt till samtliga OS-godkända hotell) stannade. Och i och med att många bussar gick blott varje halv- eller heltimme så kunde det också innebära en hel del väntan på just MTM.
För att få ihop hela detta bussnätverk så hade arrangörerna, bevisligen, sträckt sig långt utanför Tokyos gränser för att få ihop nog med bussar.
För det kunde stå allt från Kyushu (södra halvön) till Kansai (storsstadsområdet med Osaka, Kyoto och Kobe) på de olika bussarna. De flesta till synes turistbussar som sannolikt inte haft mycket att göra på sistone i och med inreseförbudet för turister och hela pandemin.
Och allt detta ackompanjerades av extremt mycket folk i gula västar.
Flera hundra av dem.
– Vi är nog 200 här, säger en från busspersonalen till Sportbladet, även om det är oklart om han syftar blott på en del av MTM eller hela MTM.
Deras uppgifter? De varierade i hur viktiga de kändes, för att uttrycka det milt. Trots allt hade varje busshållplats på MTM (det fanns väl ett 60-tal) minst två personer var i tjänst, på skift, som läste tidtabeller, guidade journalister och försökte få dem att känna sig välkomnade. Majoriteten av dem var extraarbetare som annars gör något helt annat om dagarna.
En uppvisning i icke-existerande personalbrist som dock inte alltid verkade uppskattades av alla, då vissa ackrediterade gäster inte behandlade funktionärerna med särskilt mycket respekt eller lyssnade på deras påpekanden.
– Alla har varit jättetrevliga och snälla, säger två av funktionärerna, utan att vilja slänga någon utländsk gäst under bussen (bildligt talat alltså).
Men... Jag har ju sett vissa vara genuint otrevliga mot er?
– Nej, men vi förstår att det kan bli irriterat i värmen och när de är trötta.
Den japanska gästfriheten må vara väldigt fin att uppleva, även om man vet att den har sina baksidor. En baksida är i alla fall den ovillkorliga ”kunden har alltid rätt-inställningen”.
Förtjänar guldmedaljer – allihop
MTM var långt i från den enda platsen som var överbefolkad av funktionärer. Promenaden in till säkerhetskontrollen för att komma in på mediecentret innehöll sannolikt åtminstone ett tiotal bugande japaner som hälsade en välkommen. Varenda desk, plats eller skrymsle där det fanns någon möjlighet att någon skulle dyka upp var bemannad med minst en japan. Funktionärerna var verkligen överallt. Oavsett vilken arena man åkte till så fanns det funktionärer i var och vartannat hörn. Bara själva säkerhetskontrollen innehöll en enorm mängd militärklädda säkerhetsvakter som frågade om man hade något flytande i ryggsäcken. Och alla är genomgående supertrevliga och superhjälpsamma på alla sätt och vis.
Om man aldrig varit i Japan förut är det sannolikt en kulturchock. Om man varit det och är van vid landet så är det en vardag.
Men oavsett så skulle jag vilja ge var och en av alla dessa funktionärer en stor guldmedalj var. För det kan inte ha varit lätt att vara fotfolket som behövde hantera denna enorma mängd OS-ackrediterade, vissa artigare än andra. Detta fotfolk som hade med sig instruktioner uppifrån att göra på ett särskilt vis, som de behövde följa oavsett situation i och med att den japanska arbetskulturen är så hierarkisk och skoningslös på så vis.
Så ja, jag vill faktiskt ge en guldmedalj även till den säkerhetsvakt som vägrade släppa ut ett gäng av mina kollegor från en tom arenautgång för att ”de inte var bilar”. Och till stackaren som stod vid vår hotellbusshållplats (ja, det stod folk och hälsade varje gång även där) och tog emot en tom buss klockan halv fyra på natten efter fotbollsfinalen. Till min hotellsäkerhetsvakt som, i samband att jag var nere och hämtade en väldigt sen matleverans klockan tre på natten en annan sen jobbkväll, faktiskt hade slumrat till med huvudet mot bordet där vid sitt hörn i hotellobbyn.
Hjältar hela bunten.
Så vad nu?
Men succéarrangemang alltså? Är det så vi ska kalla det efter att OS-elden släckts och IOK-chefen Thomas Bach konstaterat hur enormt lyckat allt varit under avslutningsceremonin?
Sanningen är nog inte riktigt så pass enkelspårig.
– Det här har varit ett OS överfyllt av lögner, säger den japanske författaren/poeten Natsuki Ikezawa till Asahi Shimbun.
En av många som ställt sig emot hela detta arrangemang.
Ikezawa, en respekterad röst i Japan, menar bland annat att hela basen för OS-ansökan är byggt på just lögn. Bland annat kan man i denna ansökan läsa att den japanska kandidaturen påpekat att Japan hade ”ideala förutsättningar” rent vädermässigt för att arrangera ett sommar-OS. Samt att Tokyo så här års ska ha ”milda och gemytliga temperaturer”.
Något som även omvärlden nu är väl medveten om inte riktigt stämmer, efter att just värmen och luftfuktighetens påverkan varit ett återkommande ämne under spelen.
I kandidaturen så pushade även Japan för att OS:et, likt Tokyo 1964, skulle vara ett OS för att bygga upp och återväcka landet. Vilket också går att diskutera. För 1964 var en efterkrigstid där Japan faktiskt var ett land på väg uppåt rent ekonomiskt. Läget i dag, mitt under en pandemi, det motsatta med en ekonomi på väg nedåt.
Med det sagt så har fortfarande OS:et haft en positiv effekt för många. Trots allt har flera japaner konstaterat att de faktiskt känt sig återväckta och lyckliga över OS-framgångarna Och de idrottsliga prestationerna har gett väldigt många japaner väldigt mycket lycka och stolthet. De flestas inställning har varit att göra det allra bästa av det när det faktiskt blev av. Så är det. Det har varit tydligt.
Men när vi släcker OS-elden kan vi också konstatera att Tokyos pandemisituation numer är betydligt, betydligt mycket sämre än när OS inleddes. Över 4000 nya covidfall på blott en dag registrerades nyligen – och ytterligare ökningar väntas.
Samtidigt som stadens olympiska arrangörskap faktiskt inte är över, med ett paralympics som stundar runt hörnet, så är pandemisituationen allvarlig. Sjukvården är överbelastad. Och japanerna har till synes, likt på många andra platser i världen, börjat tröttna på restriktioner och likväl samlas trångt ute på restauranger och barer även om de blir tillsagda att vara hemma.
Huruvida det är en effekt av att de sett ett OS arrangeras samtidigt och därmed vaggats in i falsk säkerhet? Det ska låtas vara osagt.
Så samtidigt som en hel värld lämnat Japan med tanken att ”det där var ju trivsamt och förvånansvärt smidigt”, så är Japans öde och de egentliga effekterna av detta fortfarande oklara.
Även om det var ett OS som skänkte mycket glädje till väldigt många – japaner som icke-japaner.
