Flinck: Ett lagbygge för 1900-talet
GÖTEBORG. Sverige vill spela en snabb, modern handboll.
Men just nu är laget byggt för 1900-talet.
Plus: Kantspelet, Jim Gottfridsson, målvaktsspelet, kontringarna, Andreas Nilsson och Jack Thurins debut.
Minus: Det uppställda anfallsspelet, Linus Arnesson som högernia, Jesper Nielsens skada och Jim Gottfridssons känning.
Men så mycket mer vill jag inte orda om segern mot Polen, som inte blev en riktig värdemätare när ingångsvärdet var att Sverige kunde förlora mot ett avsågat Polen och ändå gå vidare.
I stället vill jag, inför det som komma skall, titta på truppbygget.
Kristján Andrésson har i dag, förstärkt av att Albin Lagergren är borta, en synnerligen obalanserad trupp med alldeles för många specialister, alldeles för många envägsspelare.
I varje fall enligt förbundskaptenen själv. Jag kan inte tolka honom på något annat sätt med tanke på hur han utnyttjar sitt material.
Varför är Jeppsson med?
Just nu verkar Andrésson bara ha fullt förtroende för en spelare, förutom kanterna, som tvåvägsspelare: Kim Ekdahl Du Rietz. Möjligen också Linus Arnesson, men alla ser ju att han inte är en högernia framåt.
Jag – och många med mig, samt Andrésson själv gissar jag – vill förstås ha en av världens bästa linjespelare framåt, Andreas Nilsson, i anfallet så mycket det bara går.
Jim Gottfridsson ska förstås agera spelmotor.
När Kim Ekdahl Du Rietz inte har dagen framåt, som mot Slovenien, hade han säkert velat spela med Lukas Nilsson mer som vänsternia. Det hade i varje fall jag.
Med Lagergren borta, och med tanke på hur det såg ut med Linus Arnesson som högernia mot Slovenien, hade man ju velat se Simon Jeppsson testas som högernia, vilket man också hade förberett sig för och tränat på. Eller möjligen slänga in Jeppsson som vänsternia när det uppställda anfallsspelet fallerade som det gjorde mot ett bra försvar. Varför är Jeppsson ens med i truppen annars?
Väljer oftast försvarsspelaren
Men problemet är att Andrésson inte tycker att någon av de här spelarna håller i försvaret.
Där vill han i stället ha Max Darj, Jesper Nielsen (mot Polen Philip Henningsson) och Linus Arnesson.
Och i det valet tar Andrésson nästan varje gång ”försvarsspelaren”. Mot Polen, i en match där man i praktiken redan var vidare till mellanrundan och hade råd att förlora med tio mål, så hade man ändå två byten anfall/försvar.
Därför är det svenska laget just nu, på sätt och vis, anpassat för 1900-talet, innan en regeländring kring sekelskiftet banade vägen för de snabba avsluten som begränsat bytena anfall/försvar under 2000-talet.
Våga, Andrésson
Vad då göra med detta skeva lagbygge som Andrésson nu trots allt sitter på?
Jag tycker att han ska våga välja anfallsalternativet oftare.
Lukas Nilsson kan faktiskt spela försvar.
Jim Gottfridsson gjorde det i VM 2017 med den äran och då fick vi ett annat tryck och hot i andrafasen. Andrésson har inför EM betonat att han inte vill matcha Gottfridsson för hårt då det är en lång turnering. Men i det läget Sverige är nu, vidare till mellanrundan med noll poäng, måste Andrésson börja tänka lite mer kortsiktigt. Jag menar inte att Gottfridsson ska spela non-stop, men nog orkar han spela både anfall och försvar i perioder i matcherna.
Och visst klarar Andreas Nilsson att spela försvar i perioder? Ge det en chans i alla fall.
Sedan ska alla de här kanske inte spela försvar samtidigt.
Jag vet också att man bygger handbollslag, inte minst det svenska landslaget, bakifrån och att ”anfall vinner matcher, försvar vinner mästerskap”. Men just nu ska Sverige kanske koncentrera sig mer på att vinna matcher än detta mästerskap.
Sveriges halva plötsligt lättare
Jag var inne på det redan efter förlusten mot Slovenien och känslan förstärktes i måndags när Danmark bara fick kryss mot Ungern: Sverige har fortfarande stora chanser att nå en semifinal. I varje fall om man tittar mer på motstånd och förutsättningar än Sveriges eget spel, om ni förstår vad jag menar.
Jag ska inte underskatta eller förminska lag som Island och Portugal och vad de åstadkommit här på EM.
Men jag möter hellre Portugal och Island, som trots allt inte har har vanan inne vid mellanrundor och vars tank snart borde vara slut, i nästa gruppspel än en rutinerad stormakt som skärper till sig som Frankrike. Och att Danmark, om de nu lyckas ta sig vidare, går vidare med noll poäng är förstås en bonus.
Den enda förhandsfavoriten, och tunga nationen, som imponerat så här långt på Sveriges halva är Norge.
Det kan hända mycket i den här mellanrundan.
För fyra dagar sedan skrattade vi åt den andra halvan och betecknade Sveriges kommande mellanrunda som den svåraste någon någonsin sett i ett mästerskap.
Men i dagsläget, sett till chans på semifinal, så skulle jag säga att det är bättre för Sverige att vara i mellanrundan i Malmö än den i Wien. Spanien och Kroatien ser nämligen riktigt starka ut så här långt.
Jag tror också att vi omedvetet har med oss från tidigare EM-turneringar att man är mer eller mindre dödsdömd om man går vidare med noll poäng till en mellanrunda. Men i det här nya formatet är man bara två poäng efter och har fyra matcher på sig i stället för tre som förut att ta sig till semifinal.
Nej, det här är nästan vidöppet.
Men Sverige måste upp en, nej två, klasser, framför allt i det uppställda anfallsspelet för att man ska kunna utnyttja det här läget man fått lite gratis.
Och jag tror att Albin Lagergren också måste komma tillbaka väldigt snart.