Grattis, vi har just blivit lagerbäckade
Erik Niva efter Sverige–Norge i EM-kvalet
Regn i nyllet, besvikelse i bröstet och poäng som försvinner iväg västerut.
Grattis, Sverige.
Vi har just blivit lagerbäckade.
”Norges mål är så nära ett självmål man kan komma”Septembersolen hade strålat över Stockholm, läget i EM-kvalgruppen såg behagligt ut och den svenska laguppställningen var så fryntligt framåtriktad att den lika gärna kunde ha tillsats genom folkomröstning.
Friends Arena tog emot unisont uppskrudad i gult, och när avsparksvisslan ljöd följdes den av ett segersäkert stridsvrål.
Det var dags att se upp i skogen, för här skulle det gå fort.
Och sedan började matchen.
Gick det fort? Blev det behagligt? Var det kul?
Nej, nej och icke – för bakåtlutat på bortabänken satt ett gråmelerat fotbollsfejs och såg outgrundligt ut på ett väldigt välbekant sätt.
Lars Lagerbäck – strypare av överdrivet uppumpad fotbollsentusiasm sedan 1977™.
Lagerbäcks ABC
Många andra fotbollstränare kan många andra saker. Nästan ingen annan kan avväpna ett offensivinriktat och lite ofärdigt motståndarlag som honom.
Mot Färöarna tilläts Sverige göra sig själva bra. Mot Norge såg gästerna till att göra oss dåliga.
Varenda punkt av det lagerbäcksa ABC:t tickades av.
I hans lag var det minsann ingen som sålde sig för billigt i det här försvarsspelet, ingen vek ner sig i de fysiska man-mot-man-duellerna, ingen slappade till och blev bolltittande.
Försvarsmässigt såg Norge till att täppa till centralt med sin numerär, och tillät oss att ha bollen på kanterna istället. I andra änden av planen raggade fram fasta situationer och lassade in fysik i straffområdet. Och så högg de konsekvent och målmedvetet mot ett svenskt uppbyggnadsspel som numera bedrivs med osedvanligt hög risk.
Här skulle det sannerligen inte bli några 3–3-svängningar från Ullevål. Här skulle det återställas ordning.
0-1 efter ett bolltapp precis före paus, och det var som att någon kastat en spann med isvatten över oss ända från Ovansjö.
Så gott som osynlig
När spelarna gick av planen efter den första halvleken tog Andreas Granqvist sin gula landslagströja och gömde ansiktet i den.
Han visste att en stor del av hans status stod på spel under den andra halvleken, men han var inte den enda svenska stjärnan i ungefär samma situation.
Emil Forsberg hade glimtat till under en enda aktion, då han sprungit fram en frispark som han själv slagit utanför. Därutöver hade han varit så gott som osynlig, trots sina vanliga anspråk på en hyfsat fri kreatörsroll.
Han behövde sitt mål nästan lika mycket som Andreas Granqvist gjorde det.
En halvtimme kvar att spela vid kvitteringen. Gott om tid att samla ihop både spel, resultat och rykten.
Det blev väldigt lite av det mesta.
En besk känsla
Vi hade förtvivlat svårt att bygga spel och hitta anfallsvägar. Alexander Isak bländade med sin egen begåvning, men offensiven hängde helt enkelt inte ihop som vi hade hoppats på och förväntat oss.
Som bekant är det väldigt lätt att börja sakna den där kon som inte längre står i båset, och Marcus Bergs felvända spel märktes nästan tydligare nu när han inte spelade än vid alla de tillfällen han faktiskt gjort det.
Victor Lindelöf var en bröstvårta ifrån att stöta in ett segermål i tom bur, men därutöver var det Norge som förblev redigare, tydligare och spetsigare.
Joshua King spelade ensam mot två mittbackar och skaffade sig ändå ett stort övertag, Martin Ödegaard hittade enkelt in i ytorna där han inte ska få vara.
De kunde – borde – ha kontrat in ett segermål, och när slutsignalen väl gick var det vi blågula som fick lov att tacka för poängen och trösta oss med att vi i alla fall hade undvikit katastrofen.
När vi nu samlar ihop oss och lommar ifrån Friends så gör vi det med en besk känsla av oförlöst frustration i svalget.
I mer än tio år var det vi som fick våra motståndare att må på det här sättet.
Nu är det vi som vet hur det är att möta Lasse Lagerbäck.
Tabellen
| Spanien | +14 | 18 |
| Sverige | +5 | 11 |
| Rumänien | +6 | 10 |
| Norge | +3 | 9 |
| Malta | -11 | 3 |
| Färöarna | -17 | 0 |