Flinck: Han var den finaste av lagspelare
Publicerad 2020-04-30
Lagspelare.
Är detta det finaste ord vi har i svensk idrott?
Jag tror det.
Nu har en av de allra finaste lagspelarna i svensk handboll ryckts ifrån oss alldeles för tidigt – komplette, snälle och omtänksamme Fredrik ”Bedda” Larsson.
Det är när jag får sms:et av Malin, hans fru och mor till hans två döttrar, som det brister för mig.
”En lagspelare i alla lägen som satte familjen främst”, skriver hon bland annat.
Malin har då ingen aning om att det är just ordet ”lagspelare” alla gamla tränare och lagkamrater jag hunnit prata med denna morgon använt som första, eller möjligen andra, ord när de ska beskriva Fredrik ”Bedda” Larsson.
Jag nämner fruns ord senare för ett par av hans gamla lagkamrater i telefon och ingen av oss kan hålla tillbaka tårarna.
För det är något väldigt fint med det, att ”Bedda” beskrivs som en utpräglad lagspelare; på planen och i omklädningsrummet men också i familjen.
Det gjorde honom väldigt omtyckt i de klubbar han spelade i och det går igen i de uppriktiga hyllningarna av honom i dag när handbollsvärlden nåtts av den tragiska nyheten.
Han var komplett
Men någonstans tror jag att denna egenskap i kombination med hans omvittnade snällhet och omtänksamhet om allt och alla gjorde att han inte fick ut hela sin potential som handbollsspelare. Detta och de ständiga småskadorna förstås.
Larsson hade helt enkelt kunnat nå ännu längre, kommit till ännu större klubbar, spelat fler mästerskap och vunnit ännu fler titlar om han hade varit lite mer egoistisk på och utanför plan.
Han var lite för snäll för att gå hela vägen.
För vi är alla överens om att Larsson var en komplett handbollsspelare. Han var den moderna hybridspelaren, som hamnade i visst fokus under EM senast, innan denna spelartyp ens var uppfunnen eller i varje fall definierad.
Larsson hade allt som spelare, inklusive försvarsspelet, utan att ha någon riktig spetsegenskap (möjligen undantaget de perfekta passningarna), men heller ingen svaghet.
Skulle ersätta Lövgren i Kiel
Vi ska komma ihåg att Larsson värvades som Stefan Lövgrens ersättare i Kiel. Redan i början av 2008, efter att gjort tolv mål på Kiel i dubbelmötet i Champions League hösten 2007, skrev Larsson på ett treårskontrakt med de regerande CL-mästarna som skulle gälla från sommaren 2009.
Men när det väl var dags för flytt 1,5 år senare valde Larsson att riva kontraktet då han inte såg hur han skulle kunna få speltid i Kiel sedan man hade plockat in spelare som Momir Ilic, Daniel Narcisse och Arnor Palmarsson samtidigt som hans egen utveckling inte hade fortsatt spikrakt uppåt den sista säsongen i Bajen. I stället blev det Aragon i Spanien.
Men när ”Bedda” slutade, 32 år gammal, kunde han ändå summera en karriär med fyra SM-guld, spel i fem svenska storklubbar, ett EM, en VM-semifinal på hemmaplan och proffsspel i världens två främsta ligor.
Så visst nådde Fredrik Larsson långt i handbollslivet. Framför allt gjorde han det utan att göra avkall på sin personlighet – den hyggliga, hänsynsfulla och hjälpsamma. Jag gissar att han var rätt nöjd med det även om vi aldrig pratade om det.
Men ännu längre nådde han egentligen i livet, även om det tog slut ofattbart, och alldeles, för tidigt.
För det är människan ”Bedda” alla lyfter fram i dag. Och det är så det ska vara.