Niva: Det är något som skaver i mig

Erik Niva

SANKT PETERSBURG. Slutspelsplatsen är klar, och Janne Andersson kan tillåta sig att ruska om i leken, att höja insatserna, att chansa på en outsider.

Eller?

I själva verket är den enda förändringen att Robin Quaison startar för Sverige – och ett säkrare kort har jag svårt att överhuvudtaget se framför mig.

Det är något som skaver i mig när det diskuteras runt Dejan Kulusevski, Jens Cajuste – och framförallt nu Robin Quaison.

När det resoneras kring deras möjligheter till en plats i elvan refereras det till en sorts chansningar, ett hasardspel med osäkra kort.

Varför är det så?

Först och främst ska jag väl bara tydliggöra att jag är medveten om att jag inte har något vetenskapligt underlag att luta mig emot här, utan jag utgår från det som är min egen upplevelse och uppfattning.

Känner du inte alls igen dig i den här beskrivningen – menar du att den här opinionsströmningen inte ens finns – så får vi bara vara överens om att vi har olika verklighetsbilder.

Mitt eget intryck är verkligen att det fortfarande finns en osäkerhet runt Robin Quaison i den lite bredare fotbollsdiskussionen, att många känner att de inte riktigt vet var de har honom. Och ska jag vara alldeles uppriktig tror jag att den uppfattningen har väldigt lite med ålder, erfarenhet och meritlista att göra.

Utgår från en kvarhängande fördom

Herrejösses, Robin Quaison fyller 28 år om några månader. Utspritt över sina senaste 8 säsonger har han gjort nästan 200 matcher i två av Europas bästa ligor, Bundesliga och Serie A.

Som jämförelse var det påfallande få som oroade sig när Marcus Danielson gick rätt in i en mästerskapselva, trots att han då var fullständigt oprövad på hög internationell nivå.

Snarare tror jag att allt det här utgår från en kvarhängande fördom – som väldigt lätt slår över i misstänksamhet – mot spelarna med invandrarbakgrund, spelarna från förorten.

Reflexmässigt utgår många från att de utgår från en annan fotbollskultur, att de är formade av gatuliret, att de lärt sig att dribbla snarare än att täcka ytor och erbjuda understöd.

Mycket av det här kommer från en kärna av sanning – precis som många andra stereotyper – men den gäller verkligen inte utan uppdateringar och utan reservationer.

Robin Quaison hade knappt ens hunnit fylla sju när han började träna med AIK. Visst har han också spelat i buren, i hallen och på den gamla grusplanen i Akalla – men i första hand är han en produkt av den svenska föreningsfotbollen och AIK:s akademiverksamhet.

För några år sedan intervjuade jag även Quaisons gamla lagkamrat Henok Goitom, en spelare som av rätt oklara anledningar faktiskt aldrig fick en enda chans i det svenska a-landslaget.

Det var dagarna innan han skulle bli den första lagkaptenen med afrikanska rötter att lyfta Lennart Johanssons pokal, och Goitom pratade om hur han hoppades bidra till att uppdatera bilden av förortens spelare.

– Det är viktigt för mig att visa att vi kan vara något annat än den här luriga, tekniska killen som mest dribblar. Vi kan göra fler saker än så. Vi kan ta ansvar, vi kan leda en grupp, vi kan bidra till ett klimat där vi övervinner motgångar och besegrar oddsen.

Jag får inte ihop det

Så som jag känner Robin Quaison är han en av de mest eftertänksamma, ansvarstagande och uppoffringsvilliga fotbollsspelare vi har. Han är grundmurat välskolad, han är härdad av en vardag på högsta nivå, han har till och med demonstrerat hur väl han passar in i landslagets spelmodell – och ändå ses han som någon sorts joker i relation till en mer slitstarkt pålitlig Marcus Berg.

Jag får inte ihop det.

Jag får verkligen inte ihop det – och det är alltså ett omdöme som utgår från Robin Quaison snarare än någon sorts dom över Marcus Berg.

Inte heller förstår jag mig riktigt på hur Dejan Kulusevski ofta uppfattas som spelare. Okej, han är fortfarande ung – och den där karantänsmiddagen var inte hans bästa beslut – men han har tillbringat sina fem senaste år i fotbollens allra mest krävande utbildningssystem.

Atalanta har en av världens allra bästa förädlingsverksamheter, och ingen godkänns av den italienska ungdomsfotbollen utan en väldigt utvecklad taktisk förståelse. Dejan Kulusevski blev inte bara utexaminerad, utan han tickade av primaverafotbollen som solklar kursetta och har sedan bara fortsatt framåt och uppåt.

Jag hade gjort fler förändringar

Som det med rätta påpekats: Ingen jävel blir värvad av Juventus ifall han inte kan försvara, ifall han inte förstår spelet, ifall han inte kan göra det som behövs för att vinna.

Osäkerheten runt Jens Cajuste har jag lite lättare att förlika mig med – jag har själv inte sett tillräckligt för att känna att jag har en fullständig bild av honom som spelare – men det kan ju ändå vara värt att notera att han gjort fler Champions League-matcher än Sebastian Larsson och Albin Ekdal. Tillsammans.

Hade jag själv varit förbundskapten hade jag nog gjort ytterligare en eller två förändringar i startelvan inför Polen, men nu blir det tydligen ett byte jämfört med senast.

Marcus Berg ut, Robin Quaison in.

Att ta ut honom innebär inte någon vinst- eller prestationsgaranti – så funkar det inte ens för laget som kan välja Robert Lewandowski – men det medför inte heller någon fara för organisationen eller strukturen eller vad man nu kan tänkas oroa sig för.

Var inte rädda. Det här är inte en Janne Andersson som chansar, utan det här är en Janne Andersson som fortsätter satsa på trygga, säkra kort.

Allt om fotbolls-EM 2021 – följ matcherna live

Senaste nyheterna Spelschema Tabeller TV-tider Alla trupper & spelare