Flinck: Ett hotat målvaktsunder
Må bäste man vinna?
Nej, må bäste målvakt vinna.
SM-slutspelet har blivit ännu ett bevis för målvaktens betydelse i handboll.
Men är det svenska målvaktsundret över?
Ni kan klyschan: en målvakt är halva laget i handboll.
Men en klyscha blir ju oftast en klyscha för att den är sann.
Herrarnas SM-slutspel är ännu ett bevis för det och jag är övertygad om att Oscar Carlén och Stian Tönnesen instämmer.
De saknade båda två sitt ordinarie målvaktspar i kvartsfinalerna, fick kalla in avdankande handbollspensionärer eller juniorer och var mer eller mindre chanslösa i kvartsfinalserierna trots att de mötte lag som slutat bakom dem i serietabellen (sedan kan de inte skylla hela sitt misslyckande på målvaktssituationen såklart).
Målvaktsmatchen avgör oftast matchen
I EM 2018 räknade jag ut (efter 33 matcher i turneringen) att vinner man målvaktsmatchen så vinner laget också själva matchen tre gånger av fyra.
Nu tillåter inte statistiken i handbollsligan någon enkelt sätt att räkna ut hur det har sett ut i årets SM-kvartsfinaler men jag är övertygad om att vi skulle få ett liknande resultat.
Men vi kan titta på målvaktsligan totalt i SM-slutspelet så här långt och ser då, när vi kollar närmare på förstemålvakterna, att de fyra semifinallagens keeprar har högst räddningsprocent medan de utslagna lagens förstemålvakter placerar sig femma till åtta.
Tittar vi på räddningsprocenten lagvis så är det bara Alingsås som bryter mönstret. Gustav Skagerling och Anton Hagvall hade faktiskt högst procent av alla med sin kvartsfinalmotståndare Skövde ett par tiondels procent bakom.
Sedan kommer Lugi, Sävehof och Kristianstad.
Skövdes målvakt är framtidshoppet
När jag tittar på de förstemålvakter som varit bäst så här långt i slutspelet blir jag lite bekymrad över den framtida, svenska målvaktssituationen.
För det är två danskar (Simon Sejr, Lugi och Bertram Obling, Sävehof) och två norrmän (Espen Christensen, Kristianstad och Håvard Åsheim, Skövde) i topp.
Den svenska målvaktsskolan har rankats som världens främsta i decennier ihop med den jugoslaviska (numera ex-jugoslaviska) och vi har haft världsmålvakter i en obruten följd sedan slutet av 1970-talet: Claes Hellgren, Mats Olsson, Tomas Svensson, Peter Gentzel, Mattias Andersson, Johan Sjöstrand, Andreas Palicka och Mikael Appelgren.
Nu består den svenska landslagsduon av Palicka, snart 35, och Mikael Aggefors, 36. Appelgren väntas peta Aggefors när han är tillbaka från sin skada men ”Äpplet” fyller 32 i år.
Bakom dem har vi Bundesligaproffsen Peter Johannesson och Tobias Thulin. Men de fyller 29 respektive 26 i år och har, tror jag, fortfarande inte spelat någon tävlingslandskamp, i varje fall inte som betytt något.
Bästa svenska målvakten i handbollsligan i år har Anton Hellberg varit. Men den hjärnskakningsdrabbade Malmö-målvakten är 28 år och har aldrig varit landslagsaktuell.
Nej, mitt hopp för att den fina, svenska målvaktstraditionen ska leva vidare på högsta nivå under många år framöver är nog just nu Skövdes Fabian Norsten, som ingår i den otroligt löftesrika, svenska handbollsgenerationen född 2000, som dock mest består av vänster-/mittnior och högersexor.
Förbundet verkar medveten om den tunna återväxten på målvaktssidan. När nu Tomas Svensson tar över som målvaktstränare i landslaget efter Mats Olsson ska han nämligen jobba mer med de unga talangerna än sin företrädare, som inte hade tiden eller möjligheten på grund av sina åtaganden i Norge.
Sejr måste storspela
Målvakterna kommer förstås ha en huvudroll i de stundande semifinalerna också.
Men det kommer att krävas att Sejr radar upp stormatcher för att Lugi ska ha en chans mot Sävehof. Sejr är dessutom rätt ensam i Lugi medan de andra tre semifinallagen har starkare målvaktspar.
Jag skulle säga att Åsheim/Norsten i Skövde är den starkaste duon även om Gustaf Banke i Kristianstad och Simon Möller i Sävehof har gått in och stängt igen ibland när det behövts.
Svenska tränare lägre i rang
Noterbart är att alla fyra kvarvarande lagen tränas av tränare som gör sitt första år som huvudtränare i handbollsligan, även om ingen av dem är oprövad på något sätt.
Det finns norska och danska influenser här också. Lugis Marc Uhd är dansk som hämtades från Norge och Sävehofs Michael Apelgren hade ”bara” varit tränare i Norge innan han flyttade hem till Sverige. Nästa säsong tar norrmannen Jonas Wille över Kristianstad och Sveriges förbundskapten (Glenn Solberg) kommer från Norge.
Internationellt verkar inte svenska tränare stå så högt i rang längre efter vi rätt nyligen hade Staffan Olsson i PSG, Ljubomir Vranjes i Flensburg/Veszprem, Kristján Andrésson i Rhein-Neckar Löwen och Ola Lindgren ständigt aktuell (i varje fall ryktesvägen) för ett toppjobb.
Det är väl bara Magnus Andersson i Porto som är på den högsta klubblagsnivån nu – och Per Johansson på damsidan med Rostov-Don.
Det där går förstås i vågor men för tillfället står i alla fall inte svenska tränare lika högt i kurs som till exempel de spanska, norska och isländska.
