Fördel Linköping – men det här kan sluta hur som helst
Det var lite Kalle Anka-scener mitt i den upphetsade slutspelsdramatiken.
Plötsligt kunde man se domarkvartetten stå i ring och lyckönska varandra till att de fanns till, sannolikt, och att de var på plats och att de skulle fortsätta döma klanderfritt.
Problemet var bara att de dömt som en skock yra vårlärkor nästan hela matchen.
Akt tre bjöd på ännu en upptrappning mot vad som ser ut att bli den enda jämna och riktigt attraktiva kvartsfinalserien.
Linköping började bäst och såg så mycket tyngre och starkare ut, att jag tänkte att nu har den gamla Saab-Tunnan verkligen fått upp den speed som tog dem till två raka SM-finaler 2007 och 2008.
De tog verkligen i och forecheckade högt och såg ut som om de skulle orka hur mycket som helst.
Det gjorde de inte.
Strax före mitten av andra perioden bytte matchen helt karaktär. Linköpings 0–2 blev 1–2 och 2–2 och i tredje tog hemmalaget faktiskt ledningen med 3–2.
Och en verklig ledare klev fram på isen.
Inte dem som det talats spaltmil om. Inte Lehtonen, inte Lindström, inte Warg, inte Rundblad, inte Larsson.
Fram klev Jimmie Ericsson. En av de där trotjänarna som bär elitseriens lag år efter år. Utan de breda lönecheckarna, de stora rubrikerna eller de bländande uppvisningarna. Hårt arbete. En Niklas Persson, en Andreas Falk, en Erik Forsell.
Och en Jimmie Ericsson.
Norrena – en late bloomer
Han provocerar spelare som Andreas Jämtin – lika lättprovocerad som en 15-årig Slakakille på disko – och han provocerar Fredrik Norrena som än så länge spelar som om den gamle Norrena, som förr eller senare alltid spårade ur, inte existerade.
Kommer Norrena att hålla stilen hela slutspelet? Det är frågan. Efter gårdagens kaotiska målområdesscener är jag inte lika säker längre.
Vid 1–2 skymde Jimmie Ericsson Norrena så perfekt att han blev chanslös på Tim Erixons skott.
Vid 2–2 var det samme Ericsson som hårdarbetade i flera steg vid kalabaliken framför målet så att pucken till slut hamnade hos Erik Forssell som kunde slå in den.
–Norrena är ett år äldre och lugnare, sa Arto Blomsten i tv-studion och det känns ju betryggande att en man äntligen blivit någorlunda mogen vid 37 års ålder. En late bloomer, skulle man kunna säga. Mycket sen. Gud vet hur lugn han kommer att vara när han fyller 38 i november.
Jimmie Ericsson är faktiskt född i Skellefteå men är en produkt från den en gång så stolta klubben Vita Hästen i Norrköping. Han spelade några matcher i Tre Kronor i VM föra säsongen.
Ändå; jag tror aldrig att jag sett honom bättre än i går.
Skapar kaos i anfallszon
Trist för hans del att Skellefteå inte kunde vinna. Trist för hans del att Skellefteå ännu en gång släppte in en kvittering i slutminuten. Trist för hans del att hemmalaget förlorade i sudden death med ett snabbt mål.
Jag säger inte att LHC vann orättvist. Tvärtom.
Sett till 61 minuter var de ett något bättre lag. Tjeckerna fortsätter skapa kaos i anfallszon och power playspelet är en uppvisning i effektivitet. De gör mål i vartannat power play – sju stycken hittills.
Skellefteås procent är bara 13. Två mål på 13 chanser. Bara HV 71 och Djurgården är sämre.
Vad gäller domarna var det verkligen ganska rörigt, Hur regeln ska tolkas när det gäller att ha spelare i målgården verkade ingen av domarna ha samma åsikt om. Jämtin var där ständigt. Jimmie Ericsson också. Ibland blåste domarna, ibland inte. Mål dömdes bort, mål dömdes in.
Hej och hå.
Fjärde set i morgon
När Andreas Pihl högg som en äkta lumberjack på en Skellefteå-spelare vände Lärking diskret bort blicken.
Und zu weiter.
Jag tror dock inte att det drabbade Skellefteå värre än LHC. Dock var Mikko Lehtonens direktskott i mål värd ett bättre öde än att dömas bort för en mycket tveksam målgårdsoffside.
2–1 i matcher till LHC.
Fjärde set i morgon. Fördel LHC – men det här kan verkligen sluta hur fan som helst.