Bergström: De ska springa skiten ur allt

Kristoffer Bergström

PORTOBELLO. För ett år sedan störtade de med krampande muskler ner i avgrunden.

Nu förbereder sig världens formstarkaste landslag på en underskön gräsplätt inklämd mellan stupande berg och ett sömnigt hav.

Välkommen till paradiset. Bem-vindo ao paraíso.

En skulle ha blivit fotbollsstatistiker.

Fotbolls-VM i Kanada spelades i juni 2015, ett år senare är analyserna klara.

Du minns kanske fragment av det svenska misslyckandet: krampen mot Nigeria, defensiven mot USA, håglösheten mot Australien, uttåget mot Tyskland. Av detta urskiljs lite i den lunta som Fifa blev klara med häromveckan, vars material baseras på noggranna mätningar av löpmeter och hastigheter.

Av 32 nationer löpte Sverige åttonde längst, fjärde mest i mellanhastigheten 14–16 km/h och var näst jämnast i tillryggalagd sträcka i första kontra andra halvlek. Det

verkar som att konditionen var utmärkt.

18 fysiskt välmående fotbollsproffs

Nästa onsdag spelar Sverige sin premiärmatch i OS mot Sydafrika. Arenorna saknar gps-teknik så vi får med ögonen som verktyg gissa oss till löpmeter och maxhastigheter.

Vill ni ha min gissning?

Blågult kommer att springa skiten ur sina noteringar från Kanada.

Jag skriver den här texten från baksätet av en brasiliansk bil. Klockan är 19 lokal tid, de tio milen från landslagets träningsanläggning i Portobello till Rio de Janeiro tar tre timmar i köerna. Tut tut tuuut. Mörkret är kompakt.

För ett par timmar sedan tränade landslaget på den mest bedårande lilla plats världen skådat. Portobellos plan är kantad av pampiga palmer och bulliga berg, avskilt från världen, fjärran från andra åskådare än en flock hästar.

Dit har Sverige skickat 18 fysiskt välmående fotbollsproffs. De med allsvenskan som hemadress är mitt i säsong och utlandsproffsen har under ledningens insyn tränat åtta träningspass om veckan och samlats för ett eget läger i juli.

I Kanada hade hälften av dem skavanker. Nu är de brakfriska, sånär som på lite snörvel och jetlag.

Ingen nation har en bättre rad

Landslaget har på ett år genomgått en omstöpning som vanligen brukar kräva en sparkad förbundskapten, ett par pensionerade trotjänare och en lyckträff i uppflyttandet av några ungtuppar. Men inget sådant har behövts. Sverige har blivit av med Therese Sjögran och en trött 4-4-2-uppställning, annars ser deltagarlistan ut som vanligt: Pia leder Hedvig i mål, Nilla i mittförsvaret, Seger och Kosse på mitten och Lotta på topp.

Skillnaden syns inte i startelvan utan i resultatraden.

Efter VM har laget spelat elva matcher utan att förlora. Ingen nation har en bättre rad. EM-kvalet går lysande, OS-kvalet var succéartat och genrepet mot Japan slutade 3–0.

På fredag möter Sverige storklubben Botafogos 16-åriga pojkar (Pia talade med ett snett leende om att acceptansen för damfotboll i Brasilien skulle öka för varje gång grabbarna tappade bollen mot kvinnorna från norr) och dagen därpå lämnar landslaget paradiset för att flytta in till OS-byn i Rio de Janeiro.

Vad målet är?

Pia sa det innan vi skildes åt uppe vid deras hotell som ligger en kort och ljuvligt vacker promenad från planen.

– Vi drömmer om en medalj. Vi vill göra något som inget svenskt damlandslag i fotboll tidigare gjort. Det tror jag att alla tänker.