Glimne: ”Du ligger just nu chiptvåa”

Läs Dan Glimnes krönika

Grattis!

Inte bara har du lyckats ta dig till finalbordet i en stor turnering, utan ni är nu bara tre deltagare kvar!

Du ligger just nu chiptvåa, med 520 000 framför dig, hårsmånen före Lina Olofsson som har 490 000, medan Mats Rahmn leder överlägset där han sitter med över 2,3 miljoner i marker. De kvarvarande pengapriserna är respektive 900 000, 425 000 och 220 000 kronor. Nu ber Rahmn tävlingsledningen att stanna klockan, och föreslår en deal mellan er tre: han ska få 850 000 kronor, du och Lina ska få 300 000 var, och så spelar ni vidare om resterande 95 000 kronor i prispengar, winner takes it.

Går du med på förslaget?

Undvik tärningskastande

”Deal-making”, att genom en överenskommelse omfördela de kvarvarande prispengarna i en turnering på ett annat sätt än vad tävlingsledningen gjort en utfästelse om, blir allt vanligare i poker.

Skälet till det är den topptunga prisstrukturen i de flesta turneringar. I extrema fall kan ettan och tvåan tillsammans ta hand om hälften, eller ännu mera, av den totala prissumman. Ettan får som tumregel dubbelt så mycket som tvåan, och fyra gånger så mycket som trean. Prisstrukturen tenderar alltså att favorisera de tre eller ibland fyra översta platserna i turneringen, och i synnerhet vinnaren.

Detta faktum, samt dagens hyper-aggressiva spel och att man på finalbordet kan ha nått en nivå där mörkarna är skyhöga i relation till markerstaplarna, leder till att slutfasen av en turnering ibland motsvarar att man i praktiken kastar tärning om vinst eller förlust av enorma belopp. Även om du har mera marker än motspelarna, och/eller anser dig vara skickligare än vad de är, kan det därför vara förnuftigt att göra en deal för att minska ditt risktagande.

Men efter vilka principer ska du föreslå, eller acceptera, en deal?

Ibland är det lätt och logiskt. Jag har varit med om att vi tre som var kvar i en turnering på ett av Londons kasinon var nästan exakt jämnstackade, samtidigt som klockan nått långt in på småtimmarna. Då kom vi gentlemannamässigt överens om att splitta summan av de tre prisplatserna rakt av, minus dricksen till dealergänget, och skaka hand och tacka för sällskapet hellre än att slugga vidare i oviss kamp.

Men oftast är markerna betydligt ojämnare fördelade – och det finns deals och det finns deals. Konsten att göra smarta deals är helt enkelt ännu en aspekt av skicklighet i poker! En bra spelare vet hur man syr ihop en överenskommelse för att få ut maximalt värde av sin situation just då i en turnering, och det är detta som jag ska gå igenom i några kommande avsnitt här.

Dan Glimne