HÖJDAR-DRAMAT

GÖTEBORG

Ibland handlar EM om helt olika saker.

För Linus Thörnblad handlade det om att bevisa för alla att han kan hoppa höjdhopp och inte bara är en massa snygga magmuskler.

För Stefan Holm om att bevisa för femhundraelfte gången att han inte är slut.

För Andrej Silnov om att visa att han är höjdhopparnas egen alldeles egen version av Carolina Klüft.

Ska man analysera tävlingen så var den som alla kunde se fantastisk. Bra höjder, stor dramatik och visserligen kan man kanske tycka att fel hoppare vann för våra storsvenska friidrottsbehov, men sånt händer och sånt måste få hända för att vi inte ska tro att lilla Sverige är Sovjet eller DDR eller USA.

Det är vi inte.

Svenskar k a n förlora. Svenskar kan - eller i alla fall bör - bli glada för brons.

Så var det sagt.

Det var ovanligt intressant att vandra runt i Ullevis katakomber efter tävlingarna i går. Det är knappt man minns hur man närmar sig ett... misslyckande. Men misslyckanden är alltid mer lärorika än segrar och ett brons är alltid svårare att skriva om än ett guld.

"Inte bara muskler"

Jag frågade Linus om han var besviken. Han blev ändå bara fyra. Nej, sa han. Jag frågade om han bevisade något där på Ullevi den här kvällen.

- Att jag kan hoppa höjdhopp och inte bara är en massa muskler.

Va?

- Ja, det har varit en massa muskler hit och dit i media, men vadå, jag kan inte skära bort dom på magen, jag får muskler väldigt lätt och jag har bantat ner tre kilo. Så jag kan inte säga att jag misslyckades, sa Linus.

Han kom till EM med tidningsbilder från Cannes där han visade upp årets mest sensationella sixpack. Eller åttapack snarare. Han hade makalösa magmuskler på bilderna. Deffade. Pumpade. Skitsnygga. Jag känner människor i gymbranschen som såg dem och de gapade - eller snarare dreglade - av förtjusning.

Linus har fått lida för det där.

Folk dreglade visserligen, men de hånflinade lite också. Klart han inte kan hoppa. Klart han deffat upp sig för fotografen och badsäsongen. Mer Erica Johansson än Stefan Holm, typ.

Linus hoppade sensationellt bra. Jag tror gårdagens tävling var hans stora genombrott hos den breda tv-publiken. Hans comeback i tävlingen i tredje hoppet på 2,34 var fantastiskt - till nästan ingen nytta.

- Ingen kommer ihåg en fjärdeplats, sa han efteråt.

Jo, ganska många, Linus. Nästan lika många som kommer minnas dina magrutor. Alla kommer att minnas din strålande hoppning och din förmåga att komma tillbaka.

Och så Stefan.

Har man vunnit OS-guld är möjligen EM-brons mest ett besvär.

Men det fungerar ju inte så. Även Stefan gjorde en comeback i tävlingen på 2,34 som skapade dramatik och var stor på det där sättet det alltid är när en uträknad idrottare reser sig. Jag antar att vi var några miljoner som just då tänkte på OS-finalen där Stefan var uträknad två gånger men reste sig.

Inget hjälpte

Det räckte inte till guld, men jag tror att alla, inklusive Stefan, insåg att mot Andrej Silnov skulle ingenting hjälpa den här kvällen. En Stefan i Madrid-form, möjligen, men i Madrid-form har Stefan bara varit en gång i livet och kanske kommer Andrej Silnov att vara i Göteborgsform bar en enda gång i livet.

Man vet inte med höjdhoppare. Tvåan Tomas Janku haltade in till presskonferensen med svåra  bensmärtor. Höjdhoppares ben mår bra ibland men dåligt mycket ofta. Andrej Silnov kan hoppa bra i dag men vara ett gipspaket i morgon. Sådan är branschen. Och under mig på pressläktaren sitter den gamle höjdhopparen -Patrik Sjöberg - han som var i Stadionform en gång i livet. Han haltar som min gamla mormor varje gång han ska gå och kissa. Höjdhopp är en tuff bransch. Mycket tuff.

Urladdning mot media

Stefan Holm har ägnat den senaste tiden åt sin uppladdning mot EM och åt en urladdning mot media. Han gillar inte experterna som alltid har fel om honom. Jag erkänner gärna att jag hade fel i år.

Men jag har hellre fel åt rätt håll än sitter som en gammal gnällig gubbe på Muppläktaren och tror att alla svenskar är chanslösa.

Jag gillade annars Holms förmåga att analysera tävlingen. Att inte ljuga, inte göra sig bättre än han var. Någon försökte bjuda på möjligheten med en fråga om att det kanske var tillfälligheter som avgjort. Sånt där som fotbollstränare alltid försöker med... små marginaler.

- Det är aldrig tillfälligheter i höjdhopp, avbröt Holm tvärt.

- Men det är klart, för ett par veckor sen slog jag honom...

Ryssen Andrej Silnov var naturligtvis helt överlägsen den här kvällen. Han höjde personrekordet med fyra centimeter och var osannolikt nära att klara 2,41. Kanske var han bara tillfälligheter ifrån, rent av. Holm beskrev honom som Ung&Stark, ungefär som i en Ebba Grön-låt.

På presskonferensen efteråt framstod han som ett under av oförstörd charm.

Den leende höjdhopparen.

Så där som man bara ler en gång i livet när man fått sitt genombrott utan att någon enda människa i hela världen krävde något som helst av en. Ungefär som en Carolina Klüft i München. Ni minns säkert bilderna.

Andrej Silnov log till och med när Holm och Thörnblad klarade 2,34 - ni kanske noterade det i tv.

Han fick frågan om det. Han svarade:

-Man ska inte vara självisk utan kunna glädja sig åt andras framgångar.

Holm såg nöjd ut

Det undrar jag visserligen om han säger fler gånger i sin karriär, men Klüft sa det väl i alla fall några gånger efter München och Andrej Silnov tillade för säkerhets skull om sin aura av att vara den leende höjdhopparen:

- Det är en ära att få tävla med så stora idrottsmän.

Holm noterade det och såg nöjd ut.

Men jag är inte säker på att Andrej Silnov helt talade sanning. Jag tror snarare att han log för att han visste att han kunde hoppa hur högt som helst just den där kvällen.

Finalrysaren – hopp för hopp

Lasse Anrell