Viktigaste programmet som någonsin funnits
Erik Niva minns sin barndoms lördagar med Tipsextra
När jag skriver det här har jag precis kommit tillbaka till Stockholm efter ett besök i mitt föräldrahem.
Till min aldrig sinande häpnad når Canal Plus numera hela vägen fram till Tomtestigen i Malmberget, och jag kunde alltså tillbringa lördagseftermiddagen åt att se Tottenham sjabbla till sig ett kryss uppe i Bolton.
Det var som i gamla tider.
Inte fotbollen – i gamla såväl som nuvarande tider så förlorar Tottenham normalt sett den sortens matcher i Bolton – men upplevelsen.
Det där gamla vardagsrummet, det där bleka förvinterljuset, den där vindpinade fotbollen – och den där malande känslan av melankoli när matchen var slut.
Först kunde jag inte sätta fingret på vad det var och var det kom ifrån.
Sedan kröp det på mig.
Det var förnimmelsen av alla de hundratals barndomslördagar som tagit slut på just det här sättet på just det här stället.
Det var känslan av att det man sett fram emot i en hel vecka nu hade passerat, att helgpartyt var över innan lördagskvällen ens hade börjat.
Varje gång Tipsextra led mot sitt slut – när travhästarna ersatte fotbollsspelarna – så drabbades jag av det närmaste en norrländsk pojke någonsin kan komma den brasilianska sorgenostalgin saudade.
När nu 40-årsfirande Tipsextra äntligen porträtteras i Sportmagasinet får 13 legendarer samma 10 frågor om programmet.
Jag vägrar stå utanför. Jag tar mig friheten att ställa samma frågor till mig själv, för att hedra det viktigaste tv-program som någonsin funnits.
Vilken är den bästa match som visats i Tipsextra?
– Det känns verkligen inte så, men egentligen missade jag ju mer än hälften av Tipsextra-tiden. Programmet sändes mellan 1969 och 1995, och själv var jag bara med de sista tio åren. Men jag hann i alla fall med den mest målrika matchen i programmets historia. Jag minns tydligt hur jag befann mig på Framnäs folkhögskola utanför Piteå. Det var någon sorts konvent för folkdansare – hela min övriga familj var engagerad – och till sist hittade jag en tv inklämd i någon sorts övergivet lärarrum. Jag slog på i samma ögonblick som Mick Harford satte bollen i bortre krysset. Det skulle bli ytterligare tio mål under matchen mellan Luton och Oxford.
Bästa minne från sändningarna?
– Bästa minne, värsta minne… Skillnaden är hårfin. Jag har en någorlunda klar minnesbild av att Nico Claesen bryter in från höger och chippar in ett 3–0-mål i en match som bör ha spelats säsongen 1985-86. Morgonen efter vaknade jag som Tottenham-supporter. Jag har vaknat på samma sätt alla morgnar som har gått sedan dess.
Ditt mest pinsamma minne från sändningarna?
– Under en period hade mitt kompisgäng för vana att löpa Tisextra-linan hela vägen ut. Alltså, folköl, chips, nätbrynjor – och av någon anledning också köttbullsregn mot tv:n så fort det hände något som inte var till vårt gillande. Det hade sin charm, bortsett från när en hastig påkommen släktmiddag plötsligt dundrade in i huset vi tillbringade just den här lördagseftermiddagen i. Det var trixigt att snabbt förklara för mormodern i släkten varför det låg sju dussin köttbullar utspridda på vardagsrumsgolvet.
Hur tror du att Tipsextra har påverkat svensk fotboll?
– Oerhört mycket, mer än vad som borde vara möjligt för ett tv-program. Det är en sak att det gjort tre generationer åskådare till anglofiler, men på sitt sätt en ännu större sak att den gjorde oss mottagliga för det brittiska spelsätt som importerades på det tidiga 70-talet och som fortfarande genomsyrar svensk fotboll i denna dag.
Vem är Sveriges största Tipsextranörd som du känner?
– Ärligt? Jag känner nog faktiskt ingen som är mer intresserad än mig själv.
Varför tror du att Tipsextra blev så populärt?
– Jag behöver bara peka mot mig själv. Jag växte upp 130 mil ifrån närmsta allsvenska arena, på en tid då svensk fotboll inte sändes på tv. Antingen såg jag alltså Tipsextra – eller så såg jag ingen fotboll alls.
Hur ofta påminns du om din tid på Tipsextra av gamla tittare?
– Eh… Ja, den här frågan var väl inte riktigt riktad till mig. Men ska jag ändå skriva om ingenting vill jag helt utan sammanhang nämna den Kjell Kjellman-tävling som skapade de mest bisarra dueller i början av 90-talet. Vem är snabbare? Simmaren i bassängen, eller göken som går på händer uppe på kanten?
Har du ett favoritlag i England?
– Well, ja… Och det är Tipsextras fel.
Din favoritspelare?
– Gary Lineker är den enda idol jag någonsin haft – och egendomligt nog gällde detta redan innan han flyttat till Spurs, ända sedan VM 1986.
Din hatspelare?
– Sulzeer Jeremiah Campbell. Jag sätter punkt här.
Fotnot: Krönikan är tagen från senaste numret av Sportmagasinet S.