Niva: Ingen vändning kan mäta sig med det jag såg
LUANDA. Jag var helt övertygad om att jag för alltid skulle minnas de afrikanska mästerskapen 2010 av en enda anledning.
Jag är väldigt glad över att jag hade fel.
Sorgen gavs aldrig chansen att lägga sig över turneringspremiären i Luanda.
Det funkar liksom inte att hålla tyst minut samtidigt som mässingsorkestrar blåser på och tutsvärmar trumpeterar triumferande.
Domaren blåste av minnesstunden för de mördade deltagarna av den togolesiska delegationen efter bara 15–20 sekunder.
Visst hade det gått att övertolka till en osmaklig skandal, men angolanerna menade nu alls inget illa.
De hade ju sett fram emot det här så länge. De var ju så taggade, så festsugna att de bara inte kunde lägga band på sig.
Ställa in? Aldrig varit på tal
Med europeiska mått mätt har det varit några egendomliga dagar här i Luanda.
Inte då bara för att de där sibiriska snöstormarna ersatts av det här subsahariska klimatet – när matchen sparkade igång klockan åtta var det fortfarande mer än 30 grader varmt – utan snarare på grund av reaktionerna efter fredagens tragedi.
Chocken, ilskan och skräcken har över huvud taget inte varit särskilt påtaglig här.
Jag antar att 30 år av inbördeskrig och ett liv i permanent misär ger någon konstig sorts perspektiv. Visst var det hemskt att människor dog, liksom, men här är medellivslängden för män knappt ens 40 år.
Ställa in turneringen? Har över huvud taget aldrig varit på tal.
Själv är jag ju kluven till den här hållningen.
Den avslöjar en cynism hos en maktapparat som inte tänker låta något stå i vägen för deras propagandafönster – men den rymmer även en innerlig entusiasm som bara inte går att värja sig mot.
Redan innan Mali påbörjade sin stratosfäriska upphämtning hade den här dagen bjudit mig på upplevelser att vårda.
En färgglad glädjeorgie
Luanda var ett enda enormt extatiskt party. Folket här tänkte inte låta vare sig potentaterna – det sägs att bara en tredjedel av premiärbiljetterna såldes till allmänheten – eller terroristerna stjäla sin fest.
De allra gistnaste slumkvarteren tog tag i turneringen och gjorde den till sin.
Inne i kåkstäderna gungade skjulen av patriotisk musik.
På de rangliga lastbilsflaken stod de unga våghalsarna och viftade med sina fanor.
Överallt denna förväntansfulla stolthet, överallt denna röd-svart-gula glädjeorgie.
Och ja, de fick ju i alla fall några av de största minuterna i landets fotbollshistoria.
Så länge Angola spelade som ett lag fick de vidunderligt bra betalt för att sköta grunderna och göra det enkla rätt.
Allt gick för snabbt
Medan Mali bestod några superstjärnor och en hög utfyllnad – ett obalanserat hopkok som inte orkade bry sig om att låtsas sköta sina markeringar – behövde angolanerna mest bara lyfta in bollen i straffområdet för att få utdelning.
4–0 efter 74 minuter.
Laget dansade, avbytarbänken dansade, läktarna dansade och uppe i sin vip-box såg det tamejtusan ut som att den seglivade diktatorn José Eduardo dos Santos gjorde några små glädjeskutt.
Nya nationalhjältar hade skapats framför våra ögon.
Efter att ”De svarta antiloperna” skrällt sig in i VM 2006 belönades spelarna med hus och bilar. Nu verkade de börja fundera kring hur stora statsgåvorna skulle bli den här gången.
Sedan gick allt för snabbt för att de någonsin skulle hinna rätta till sin attityd igen.
Den första reduceringen rörde inte angolanerna i ryggen. Den andra var måhända lite smått irriterande. Den tredje kom när tiden i praktiken redan var ute.
Välsignat skönt med denna match
Vid inget enda tillfälle snuddade Estadio 11 de Novembro ens vid tanken på något annat än en angolansk seger förrän i samma ögonblick som Mustapha Yatabaré rakade in kvitteringen.
Och det var ju så dags då.
På mindre än en kvart hade 4–0 blivit 4–4.
En nationalyra kom av sig, och själv satt jag och funderade på ifall jag någonsin varit med om något liknande.
Liverpool i Istanbul? Jugoslavien mot Slovenien? Något av Manchester-lagen på White Hart Lane?
Men nä, hur jag än veckar pannan och vrider
huvudet kan jag faktiskt inte komma på något som fullt ut kan mäta sig med det jag precis har sett.
Kanske är jag för uppslukad av ögonblicket för att minnas några uppenbara mirakelcomebacker, men det må i så fall vara hänt.
Det var välsignat skönt med en match som lyckades fylla upp hela huvudet med fotboll, och den här kvällen tyckte jag faktiskt också att vi kunde unna oss att njuta av den.
Redan i dag flyttar de afrikanska mästerskapen tillbaka in i verkligheten.
Klockan fem i dag spelar Elfenbenskusten mot Burkina Faso. Matchen går i den Kabinda-region där separatistgerillan FLEC utlovat fler attacker.