Niva: Vi missade VM redan vid lottningen
Tack Sverige, ni gjorde vad ni kunde
De enkla analyserna klarar jag av att formulera även när besvikelsen är som störst och färskast.
Portugal är bättre än Sverige, Cristiano Ronaldo ännu mer effektiv än Zlatan Ibrahimovic?
Men det svåra då, det komplicerade?
Varför har vi inte längre ett fotbollslandslag som klarar av att överträffa sig själva, att besegra oddsen, att vinna över de mer meriterade?
Sveriges fotbollsframtid tog inte slut igår kväll – men den hänger på att vi snart klarar av att hitta svar på de frågorna.
Jaha.
Här sitter jag och är så uppgiven att jag inte ens hittar något att vara förbannad på.
Vad skulle det vara?
Ska jag vara rasande på ett underlägset fotbollslandslag som dog med stövlarna på? En förbundskapten som nått de resultat som varit rimligt att förvänta sig?
Eller för den sakens skull – en superstjärna i motståndarlaget som är så löjligt bra att orden faktiskt inte räcker till?
Nä. Ibland är det väl bara att spotta ut krutröken ur munnen, att svälja uppstötningarna och räcka fram näven.
Grattis, Portugal. Ni har ett skickligt landslag, anfört av världens just nu odiskutabelt bästa fotbollsspelare.
Och tack ska ni ha, spelare och ledare runt det svenska fotbollslandslaget. Ni gjorde vad ni kunde, vad ni förmådde och ni baxade oss hela vägen till den där förtrollade femminutersperioden då Brasilien faktiskt tycktes lägga inom räckhåll.
Sedan sprang Cristiano Ronaldo loss igen och sedan återstod det inte sådär förbaskat mycket mer att säga.
Ronaldo är ännu mer magisk än Zlatan
Borde vi ha spelat smartare, vårdat bollen och värderat lägena bättre? Lätt att säga.
Borde Mikael Antonsson ha varit tre gånger så snabb och borde Pelle Nilsson ha varit Franz Beckenbauer? Ja, gärna, men problemet är att han inte var det igår och inte kommer att bli det i morgon heller.
Sverige förlorade inte VM-platsen vare sig i går kväll eller Lissabon. Vi tappade greppet om den i samma ögonblick som Alexander Frei drog upp en lottningskula som det stod Portugal på – och just nu är det rätt poänglöst att sitta och rasa över den saken.
Portugal är bättre än Sverige. Cristiano Ronaldo är faktiskt ännu mer magisk än Zlatan Ibrahimovic.
Spelar vi om det här dubbelmötet fem gånger har vi tur om vi lyckas krångla oss vidare vid ett enda tillfälle.
Men ja... Det bär ju emot att sitta här och försöka vara någorlunda storsint och resonabel när jag egentligen känner för att kasta mig med huvudet före ner i närmsta svarta hål.
Brasilien är borta, och kommer inte tillbaka under den här blågula fotbollslivstiden.
Vad återstår nu?
Jovars. En lagkapten som förhoppningsvis håller fast vid sitt löfte om att fortsätta tills hans fenomenala fötter inte bär honom längre. Ett utökat EM som lär bli svårare att missa än att kvalificera sig till. Och en förbundskapten som förmodligen får välja själv ifall han vill kriga vidare eller inte.
Jag tillhör själv de som upplever att Erik Hamréns tränargärning innehåller tydliga brister – framförallt är jag besviken på att han inte byggt upp en fungerande ryggrad runt mittbackspar och innermittfält – men tror inte att förbundet kapar honom för det.
”Ett ömsesidigt intresse” kommer säkert snart att konkretiseras till en kontraktsförlängning, och det är inte något som jag vare sig jublar åt eller rasar över.
Jag tror inte att det här kvalspelet hade slutat annorlunda med en annan förbundskapten.
Varför gick vi inte till VM? För att både Tyskland och Portugal har bättre landslag med bättre spelare.
Så enkelt, så svårt.
Sju år har gått sedan vi tog farväl av VM
Jag antar att vi nu ändå kommer att ägna några dagar åt att tugga runt våra tankar på om vad som hade hänt om vi hade valt en annan formation eller om vi hade jagat på ett annat sätt eller om vi hade försökt med någon sorts abstrakt punktmarkering på Cristiano Ronaldo.
Så måste det väl vara, men det är egentligen bara marginalanalyser.
Ska vi lyckas häva oss upp ur den stundande mästerskapsdepressionen så behöver vi vara ärliga mot oss själva och konstatera att svensk fotboll generellt sett tappat i konkurrenskraft det senaste årtiondet.
Våra klubblag blir mer och mer avskurna från de internationella elitrealiteterna. Våra enskilda spelare får svårare att svårare att göra avtryck. Och vårt landslag tar allt färre storskalper.
Varför har det blivit så? Vad kan vi göra åt det? Hur kan vi få U17-landslagets kombination av svensk kollektivtradition och utvecklad individuell skicklighet att få genomslag på seniornivå?
Drygt sju år har nu gått sedan Henrik Larsson missade en straff, Teddy Lucic blev utvisad och Sverige tog farväl av VM i Tyskland.
Säg att en fotbollstokig svensk sexåring satt hemma i tv-soffan och såg den matchen. Säg att hen ända sedan dess drömt om att uppleva en blågul VM-match på plats.
Han eller hon kommer att vara myndig nästa gång den möjligheten kommer.
Fem år till nästa gång. I allra bästa fall.