Niva: Han var inte särskilt bra ikväll
TURIN. Så länge Juventus spelade i ett kosmiskt kraftfällt lyckades de kontrollera den portugisiska supermannen och hans kompisar.
Så fort de blev ett vanligt fotbollslag vände Cristiano Ronaldo på matchen.
Han var inte särskilt bra ikväll. Ändå var han bäst.
Ritualen är densamma varje gång, men kraften i effekten varierar.
Ungefär 35 minuter före avspark börjar alltid en stämningsbyggande gitarrslinga att cirkla över högtalarsystemet på Juventus Stadium. Samtidigt som hårdrockarna i AC/DC låter sitt riff jobba bygger den södra kurvan upp en ljudbomb som till sist är redo att detonera.
Booom. I samma ögonblick som smällen kommer tar arenaspeakern vid:
– Ladies and gentlemen – Juventus Football Club.
Thunderstruck. Träffad av åskan.
Hemmaspelarna rusar upp till uppvärmningen i samlad trupp – alltid med Leonardo Bonucci längst fram i täten – redo att detonera.
Det här var en sådan kväll då kraften i krevaden var så stark att tryckvågorna fortfarande kändes i kroppen då domaren blåste för halvtidsvila, mer än en timme senare.
Avstannat Juventus
Så långt in i matchen hade Juventus återigen framstått som den där framforsande naturkraften, fotbollslaget som förr eller senare spränger sönder motståndarförsvarets dammluckor genom sin rena kraft.
Den här gången tog det 42 minuter innan Arturo Vidal lyften in 1-0-målet på straff, och i det läget var det bara Iker Casillas som hindrade Juventus från en två- eller tremålsledning.
Under den första halvleken sprang den minst rörliga utespelaren i Juventus (Paul Pogba) längre än den utespelaren som sprang mest i Real Madrid (Xabi Alonso).
Men säg den energibomb som varar för evigt?
Efter pausen var det ett nedlugnat, avstannat Juventus som återvände, ett Juventus som inte längre satte in förstapressen innan motståndarna ens hunnit kontrollera bollen.
Xabi Alonso och Luka Modric fick tid att fördela passningar, Gareth Bale och Cristiano Ronaldo fick ytor att löpa på.
Och då går det ju också som det går.
Benzema-Ronaldo. Mål.
Ronaldo-Bale. Mål.
Real Madrid fungerade inget vidare som kollektiv den här kvällen heller – då Carlo Ancelotti ställde upp med sin sextonde nya laguppställning i sin sextonde match – men när en match förvandlas till en rad av en-mot-en-dueller är de ändå dödliga.
I sin nya bok skriver Alex Ferguson om Cristiano Ronaldos förmåga att alltid göra avtryck på en match, att alltid skapa mins tre chanser på egen hand även de kvällar då ingenting stämmer för honom.
Det här var ett argument som stödjer den teorin.
Under väldigt stora stycken av matchen gick det mesta emot Cristiano Ronaldo. Publiken hånade honom, domaren viftade bort hans vädjanden, medspelarna förstod inte hans intentioner och skotten seglade högt upp på läktaren.
Inte alldeles enkelt
Ändå avslutade han alltså matchen med ett mål, en målpass och ytterligare en handfull framsprungna öppningar.
Han var inte särskilt bra. Ändå var han bäst.
Portugal är inte Real Madrid och Sverige är sannerligen inte Juventus – men det är ofrånkomligen ändå den här Cristiano Ronaldo som ställs mot Mikael Antonsson och Pelle Nilsson om tio dagar, den mentalt fullvuxna Cristiano Ronaldo.
För fem, sex år sedan hade han blivit antingen utbytt eller utvisad i den här typen av match. Han hade slagit ut med armarna, rullat sig i gräset och drivit sig själv till någon sorts frustrerat gråtanfall.
Inte längre.
Cristiano Ronaldo har slutat vara sin egen motståndare, vilket alltså innebär att det är upp till motståndarlaget att stoppa honom.
Det är inte alldeles enkelt.
Juventus stod för en strong kraftsamling och utnyttjade att Raphaël Varane faktiskt såg ut som den oerfarna 20-åring han trots allt ändå är – men när de summerar 2-2-läget efter slutsignalen så ligger de nu sist i en grupp som Real Madrid redan har vunnit.
Det är bara för dem, oss, Erik Hamrén och alla andra att konstatera: Det räcker inte längre att göra Cristiano Ronaldo dålig för att besegra honom och hans lag. Numera krävs ännu mycket mer än så.