Wennman: Golfen kan vara på väg att slå igenom på allvar i folkhemmet
LONDON. Inget sägs ju vara finare än folkets kärlek.
Inget är heller viktigare än att lyfta blicken utåt, mot världen därute, och det gäller särskilt folk i små nordliga länder med golfväder i sex månader av tolv.
Jag sitter banne mig med en tår i ögat.
Större är att så många andra slutat blunda.
Vi kan ju betrakta saker så olika, trots att världen krympt, trots att vi är närmare varann nu.
Jag ser Idrottsgalan på en hackande dator i London, drygt två flygtimmar från Sverige, och undrar hur människorna här, alla de miljoner uppväxta med en annan sportkultur, skulle röstat i Jerringpriset.
De skulle alltså fått välja mellan:
1) Skidåkaren Johan Olsson, som åkt fem mil snabbare än alla andra nånstans i Italien...svenskarna påstår att det var en bragd, och det var det säkert, men vem är Olsson? Vad är skidåkning? Och vem har sett det i tv?
2) Golfstjärnan Henrik Stenson, trea på världsrankingen, han som spöat brittiska golfhjältar som Rose, Westwood, Poulter, McIlroy, McDowell senaste året, som knäckt amerikanska superstars som Woods och Mickelson – och som skrivit historia genom att vinna både den amerikanska och europeiska tourens slutspel?
Vad tror ni?
Så grym, så tuff, så krävande
De kunde fått rösta om saken i USA, i Afrika, i Australien, i Japan, i Kina och i Sydamerika också, förresten.
Det finns en världspublik därute som är större än de snöblinda.
Det finns de som förstår vad som krävs för att bli världens hetaste spelare i en sport som är så skoningslöst urskiljande, så grym, så tuff, så psykiskt knäckande, så tekniskt krävande, så konkurrenskraftig, så helvetiskt jobbig att vinna en titel i ens i en amatörtävling. Börja med att försöka gå ner under -10 i handicap, får ni se.
Vi hyllar med rätta våra traditionella hjältar, britterna har ju till exempel sin cricket, och jag stod upp och skrek rakt ut när Johan Olsson gjorde sitt bragdlopp, jag har kollega Simon Bank som vittne. Olsson är värd all beundran från ett folk uppväxt på Swix Blå till frukost.
Men bör vi inte lyfta blicken och ännu mer uppskatta de svenska killar och tjejer från ett litet kallt land i norr som slagit sig fram i en fruktansvärt tuff internationell sportvärld?
Annika Sörenstam är större i USA och Asien än ni nånsin fattar, hon vann också både Bragdguldet och Jerringpriset, och Björn Borg kan ni nämna runt hela jordklotet, liksom Zlatan Ibrahimovic.
Där ute vet ingen vem Olsson är
Tyvärr är det ingen i Gambia eller Rio som känner till Johan Olsson, Gunde Svan eller ens den store Ingemar Stenmark, ty det är ju så världen ser ut.
Svenska folket tog nu ett kliv utåt och öppnade ögonen på vid gavel när de för första gången gav Jerringpriset till en svensk manlig golfare.
Röstmajoriteten visade att det kanske är ett nytt tänkande på gång ute i stugorna, att den nya generation som själva går ut och slår några golfbollar ibland, fattar hur stor Stenson är och vilken prestation han gjort. Blir det bara en öppnare och mer professionell bevakning av Stenson och de andra svenska golfstjärnorna (Peter Hanson och kompani) i mer spridda tv-kanaler, och med modernare ton och tilltal och dramatisk krydda, kan golfen vara på väg att slå igenom på allvar i svenska folkhem.
Jag skrev på nyårsaftonen att Stenson kan bli vår nye ”Stenis”. Det kan mycket väl vara på väg åt det hållet. Det kommande året, och dess fyra majors (och Ryder Cup) blir därmed det viktigaste som nånsin hänt i svensk golfhistoria.
Det kan raseras murar och barriärer, inte bara snövallar.