Arabiska fullblodets historia

Arabiskt Fullblod: Historia

Det arabiska fullblodets ursprung är ganska ovisst. Det finns många olika legender och teorier om rasens förflutna. men ingen vet säkert. En del menar att rasen ursprungligen kommer från Arabien, men det finns inga fossila skelettlämningar eller annat som kan styrka dessa antaganden. Ej heller finns den arabiska rasen representerad bland de tolv raser som beskrivs av romarna. och den står inte omnämnd i den fornromerska historien Mer troligt är att araben härstammar från en vildhäst av tarpantyp som kom från Asien och vandrade över till norra Afrika.

I Egypten har man funnit avbildningar av arabhästar från omkring 1300 år f.Kr. och den äldsta kända avbildningen av en häst under ryttare är en liten egyptisk statyett från omkring 2000 år f.Kr., vilken är av arabisk typ. Även de hästar som återfinns i Nedid och Syrien på hällristningar är av arabisk typ.

Även om det arabiska fullblodets ursprung ligger höljt i dunkel. vet man i alla fall att rasen har fötts upp selektivt sedan 600 talet då Allahs profet Muhammed regegerade. Vissa påstår dock att rasen helt klart har fötts upp selektivt i minst 1000 år före Muhammeds tid. andra experter hävdar att så inte var fallet. Vad man dock med säkerhet kan säga är att Muhammed omkring år 625 deltog i ett slag som han förlorade mot en välrustad ryttarhär. Efter detta nederlag gjorde Muhammed hästaveln till en religiös angelägenhet. Han beordrade att ryttarhärden skulle byggas upp på en bas av rena fullblodsaraber, då ju de var de snabbaste och mest uthålliga.

Det är inte förvånansvärt att det arabiska fullblodet blivit nästan fanatiskt dyrkad av sina beundrare, så gudomligt vacker och ryktbar som den är. Det har funnits många kända experter på rasen, inte minst kung Salomo, och många har forskat i dess historia. Men få har väl lagt ned så stor möda och varit så framgångsrik som lady Wentworth. vilken har skrivit "The Authentic Arabian" och andra betydande verk. Det är henne vi har att tacka en stor del för vad vi vet om arabhästens historia. Men även om lady Wentworth var en framstående forskare hade hon ibland svårt att skilja mellan rena fakta, myter och legender. Lady Wentworth, dotter till Wilfrid och Lady Anne Blunt, är kanske främst känd för sin uppfödning på Crabbet Park, om vilken kan läsas om längre fram i kapitlet "Storbritannien".

Tillbaka igen till Muhammeds tid som har haft mycket stor betydelse för arabhästens utveckling. Religionen har alltid spelat en stor roll i muslimernas liv och Koranen, Islams heliga skrift, ger noggranna föreskrifter om hur ägaren skall sköta sin häst. Muhammed lär ha sagt att: "Lika många gram säd du giva din häst. lika många synder skall vara dig förlåtna". Det sägs att även om beduinhövdingens ende son skrek av törst och hunger, gav han den sista droppen vätska och den sista biten bröd till sin häst.

Muhammed lämnade exakta instruktioner om aveln för den renavlade araben: "Den onde vågar inte träda in i ett tält där en renavlad arab är hållen". Beduinerna var skoningslösa i sin rena uppfödning, for om man inte var absolut säker på att en häst var asil (ren), så kunde den inte användas i den renrasiga uppfödningen, hur utsökt dess exteriör än var. Guds hand vilade över de trogna muslimerna, för: "Varje natt en ängel kommer ned till varje häst, kysser dess pannlugg och ger Guds välsignelse till honom". Araberna säger att en häst aldrig skall bli slagen, och profeten Muhammed själv sade att: "Uttrycket i en hästs öga är likt en välsignelse på en bra mans hus".

Bland de många legender som omringar arabhästens förflutna berättar "Ökens son - Vindens dotter" att:

"Då Gud bestämde sig för att skapa hästen, sade han till Sunnanvinden: -Förtäta dig, ty av dig vill jag skapa ett nytt väsen för att ära mina helgon och ödmjuka mina fiender.

Och Sunnanvinden sade:

-Så skapa detta väsen, O herre.

Och Gud tog en handfull av Sunnanvinden, andades på det och skapade hästen."

I beduinernas svarta tält berättades det från fader till son om att deras förfader Ismael, Abrahams son, var den första människan som red på en häst, varpå ärkeängelen Gabriel uppenbarade sig för honom och tillkännagav: "Den levande Guden framför dig med detta nobla kreatur i öknen. Gud vilja belöna dig för din tro till din fader, Abraham, och för att inte missta sig efter falska gudar." Berättelsen förtäljer vidare att stoet gav liv åt ett hingstföl och från dessa två avlades fram arabhästar från den dagen till denna.

Den kanske mest berömda legenden om det arabiska fullblodet är den om Muhammeds fem ston. Den har berättats muntligt i generationer och handlar om hur Muhammed plockade ut de fem ston som kom att utgöra grunden för den arabiska rasen:

"Vid tiden för denna händelse var Muhammed en mycket rik man och han hade en stor flock hästar bestående av flera hundra djur. Från denna plockade han ut etthundra ston av högsta kvalitet. Han stängde in dem i en stor inhägnad inte långt från en vacker liten damm. Där, under den brännande ökensolen, fick stona stanna utan foder och utan vatten, under många dagar. Under dessa dagar gick Muhammed runt bland sina ston och lärde känna dem. Han gav dem inga namn men han kände varje sto till utseende.

Han lärde dem också ett litet trick: när han blåste i ett horn, två snabba signaler, betydde det lystring och samling. Al1a stona skulle samlas omkring honom. Han gjorde detta varje dag tills alla stona förstod signalens innerbörd.

Så en dag, då stona knappt kunde härda ut längre, placerade sig Muhammed mellan inhägnaden och dammen. Sedan beordrade han att grinden till inhägnaden skulle öppnas. Alla ston som fortfarande kunde röra sig galopperade mot dammen, varifrån de kunde känna den kalla, uppfriskande doften av vatten.

Men då de första stona nästan var framme blåste Muhammed i sitt horn. Då hände någonting underligt! Fem ston, bestående av bara skinn och ben, stannade upp, vände sig mot Muhammed och stapplade fram till honom.

Dessa fem ston, och bara dessa, kunde räddas. Alla de andra stona fortsatte ned till dammen och sprängde sina magar med vatten. Muhammed vände sig med tårar i ögonen till sina fem underbara ston, som hade bestått hans hårda prov och som lade sina liv i hans händer. Han gav den små mängder med vatten och döpte dem till Hadban, Koheilan, O´Bayan, Seglawi och Hamadan. Så kom dessa fem ston att utgöra grunden för Muhammeds fortsatta hästavel."

För att kunna överleva på en sådan extremt karg plats som i en öken måste man utveckla särskilda egenskaper härför. Till skillnad mot exempelvis kamelen som ju har långa kraftiga ögonfransar och kan knipa ihop näsborrarna och genom det stänga ute omkringvinande sand, har araben inga speciella egenskaper för att kunna överleva det hårda ökenlivet. Istället var araben tvungen att lita till människan, och de som inte gjorde det gallrades ut stenhårt. Om en häst inte var klok eller tillitsfull nog att sova inne i sin herres tält under en rykande ökensandstorm överlevde inte i allmänhet. Det hårda ökenlivet krävde emellertid mer än tillit till människan. De blev tvungna att vänja sig till dåligt tillskott på foder då det var ont om föda i öknen och gräs växte endast under vintern och våren. Resten av året fick hästarna leva på kamelmjölk, torkade dadlar, gräshoppor och torkat kamelkött. Araben måste också ha styrka och uthållighet för att kunna orka bära sin ryttare i hettan mil efter mil genom lös sand och ha stenhårda hovar som inte slipades av sanden eller skars sönder på vassa stenar. I frihet ses ofta araben stolt höja sitt huvud och vädra med näsborrarna. Enligt beduinerna är deras hästar skapta ur vinden och de har därför tillåtelse att "dricka" den.

Beduinen värdesatte främst sitt sto, och det var henne han använde på plundrings- och krigståg. Men inget sto var hållen såvida hon inte kunde få föl. Stoet var att glädja sig åt och en prydnad i en mans tält, precis som en kvinna eller ett barn. För en beduin är: "ett hus utan ett barn är som ett rum i mörker". Beduinen betraktade stoet som en medlem i familjen. Stoet vandrade omkring i grannarnas svarta tält, betande fritt, och kom självmant hem för att dricka när hon var törstig. Hon fodrades inte med spannmål utom när det var nödvändigt för henne att förberedas inför ett ryttarplundringslag eller stamkrig. Hon var alltid välkommen till tältet och man bjöd henne dadlar eller något att dricka. Detta att göra stoet till en medlem av familjen hade vanligtvis en ljuvlig mänsklig effekt på arabhästen.

När profeten Muhammed låg på sin dödsbädd i knät på Sin fru Aisha i juni år 632, befallde han att hans lära islam skulle utbredas med eld och svärd genom hela världen, och han förkunnagjorde att hästar var den mest viktiga betydelsen: "för en nobel och modig avel av hästar är en sann rikedom". Och genom Muhammeds förberedelser, folkets starka förening genom religionen och med hjälp av den ädla snabba arabiska hästen började araberna sina segertåg både till öst och väst.

Det var religionen som drev muslimerna i denna expansion, men de gjorde det genom tusentals av arabiska hästar och närbesläktade hästraser till denna, som gemensamt benämns som orientaliska hästar. Tillsammans med de folk som de omvände till muslimer under vägen, erövrade de under de följande tvåhundra åren områden från sina i öster till Nordafrika i väster och med det också Gibraltarsundet, de erövrade hela Spanien och nådde ända upp till Touraine i Frankrike. Ockupationen av Spanien varade i närmare 800 år och detta var det första Avgörande varaktiga inflytandet av arabiskt blod på europeiska hästraser. Störst inflytande hade det arabiska fullblodet på den spanska andalusiern.

Nästa våg av arabiskt blod till Europa var mer sporadiskt och utan permanent effekt. Det var under korstågstiden då de europeiska riddarna vid slutet av 1000-talet red mot "det heliga landet" för att befria det från muslimerna och för att lätta trycket mot romarriket. Korsriddarna hade inte haft en aning om vad de gett sig in på i det första slaget mot muslimerna som ägde rum vid Doryleum. De kunde inte komma i närheten av sina motståndare vilka snabbt drog sig undan vid varje anfall, undvek närkamp, och cirkulerade istället runt dem. Många europeiska riddare lärde sig av sina fiender. De red ut på sina normandiska strids hingstar med väldiga rustningar och kom hem på arabiska hästar med guldbroderade sadeltäcken och beväpnade med smidiga gamaskanklingor. Men totalt rörde det sig om så pass få hästar. att det inte kan påstås ha haft någon större betyc1else för den europeiska hästaveln. De araber som de förde med sig hem användes som paradhästar, eller med andra ord som statussymbol.

Sir Bertrandon de la Broquieres har skrivit om sina upplevelser som korsriddare. bland annat skrev ha1l år 1432 följande: "Deras sadlar ar i allmänhet mycket mjuka med höga fram- och bakvalv. De sitter som om de vore djupt nedsjunka i en länstol med starkt böjda knän och korta stigläder. vilket för med sig att de kastas av hästen även för en mycket lätt lansstöt. Till en början tyckte han själv att sitsen var mycket obehaglig: "Det plågade mig så mycket att när jag suttit av kunde jag inte stiga till häst igen utan hjälp. Så såriga var mina skinkor. Men efter en kort tid vande jag mig och tyckte redan bättre om denna sits än om vår egen."... "Vi européer föredrar en hingst av god ras, men morerna tycker endast om ston. I detta land skäms inte en stor man for att rida ett sto med föl springande efter. Jag har sett några som var utomordentligt vackra. De tillåter den aldrig att bli for feta."..."De har vida näsborrar, galopperar bra och har utmärkta egenskaper, förutom att de är lättfödda. De rids endast i skritt och galopp. och man betalar mest för ett djur som har en bra skritt, i motsats till Europa där en bra travade betingar det högsta priset ... "De galopperar bra och är mycket uthålliga"... "De väljer endast hästar som skrittar fort och är uthålliga i galopp. under det att vi fö1edraga sådana som har en stadig och vägvinnande trav. Detta är orsaken till att de inte kan bära lika tunga rustningar som frankerna."

I slutet av 13OO-talet hade araben blivit en erkänd och upp skattad ras. Dessa små snabba hästar kunde fly mycket snabbt från en överlägsen fiende. Riddarna hade dessutom ett annat problem: eftersom turkarna och saracenerna red på ston och riddarna på hingstar, hände det ibland att hingstarna gick över till fiendens ston.

Vid 1300-talets slut invaderade turkarna Balkanien i sadeln på sina orientaliska hästar. Under de följande århundradena omrattade deras herradöme största delen av Östeuropa. De led nederlag först under Wiens belägring år 1683 vilket blev slutet på deras dröm om europeiskt herradöme. Denna belägring var visserligen en förbannelse för befolkningen, men det var en välsignelse för hästaveln. För de orientaliska hingstarna gav med de infödda stona avkommor av en kvalité som de aldrig haft förut. Under samma belägring togs en hingst i krigsbyte av den engelske officeren Byerley. Denne hingst gjorde sig sedan känd i historien som Byerley Turk som en av grundläggarna till den engelska fullblodsrasen.

Det arabiska fullblodets betydelse som förädlare av de europeiska hästraserna ökade i takt med att vapen och rustningar blev lättare. Från renässansen och under de turkiska krigen tartarinvationer det Trettioåriga kriget. det Sjuåriga kriget och genom den napoleonska eran visade sig de arabiska hästarna vara överlägsna i fråga om snabbhet rörelseförmåga och uthållighet. I ett brev till general Daurnas skrev Napoleons acljuntant greve Lantivy efter det ödesdigra återtåget från Moskva den hårda vintern 1812 följande:

Den arabiske hästen klarade ansträngr1illgarna bättre än den europeiska hästen. efter de bittra striderna i Ryssland var araberna de enda hästar som kejsaren hade kvar. General Hubert då en skvadronledare lyckades endast få med sig en av sina fem hästar till Frankrike. och det var en arab. Kapten Simonneau från generalstaben hade till slut bara sin arab kvar och det var likadant med mig.

Arabhästar efterfrågades allt mer där man behövde modiga och Uthålliga hästar. Under Krimkriget l853 till 1856 var det således en kurir på en arab som skulle framföra budet om det ryska nederlaget. Den mörkbruna hingsten Omar Fascha galopperade den 155 kilometer långa sträckan från Silistra till Varna på en dag. när han kom fram dog hans ryttare av utmattning men Omar Pascha berättas ha varit lika pigg som vanligt.

Efterfrågan på arabhästar som förädlare var störst i länder utanför England som ville ge sina kavallerihästar hårdförhet intelligens och högre immunförsvar. Under 1600- och 1700-talen var arabens största förtjänst som grundläggare av den engelska fullblodet, vilken under l800-ta1et övertog arabens roll som främste förädlare av de europeiska hästraserna. De första europeiska länder som började importera arabiska fullblodsston så att de kunde börja sin egen avel av rasen var Polen. Ryssland. Ungern, Frankrike och Tjeckoslovakien.

Regeringar och prinsar som under 1800-talet skulle reparera gapen i sina häststammar efter krigen privata personer och sluga hästhandlare reste ned till Arabien för att köpa hästar till stuterierna i Europa. Under dessa expeditioner utsattes resenären för diverse faror och mödor. Vid denna tid då det ju inte fanns några moderna snabba transportmedel kunde det ta ett halvt eller ett helt år att ta sig till Saudiarabien. Då många inte hade någon tidigare erfarenhet eller någon guide val det inte så konstigt att en del av dem inte kom längre än till Damaskus. Aleppo eller Konstantinopel.

För att komma från Europa till Saudiarabien måste resenärerna först segla och sedan rida på hästar och kameler i månader innan de kom till hästar som var värda att köpa. När de funnit vad de ville ha kunde de endast betala hästen med guld. för det var det enda betalningsmedel som beduinerna accepterade. Kommissionärerna var av den orsaken alltid i fara för att bli rånade. Och när de köpt någon häst måste de vakta den noga särskilt om natten så att inte säljare skulle stjäla tillbaka hästen.

Den store svenske hippologen C.G. Wrangel som var aktiv under 1800-talet har utförligt beskrivit hästhandeln i Arabien i sin bok Handbok för Hästvänner som utgavs år 1911-1913:

Huru mycket har icke redan skrifvits och ljugits om den arabiska hästen! Hvarje turist, som dragits vid näsan af någon hästhandlare på At-Basaren ("At" betyder häst) i Stambul, svär vid profetens sigill att han ridit en fullblodstelning af en bland de fem berömda hästfamiljerna, hvilka i direkt linje härstamma från Mohammeds fem älsklingsston. Det är redan svårt nog att komma öfver en verkligt god häst i den syriska öknen - en fullblods häst kan det alls icke bli tal 01II. Intet är mera bedrägligt än den svindel som vid Euphrat bedrives med "araber". De slugaste bland de sluga äro de fattiga satar, som bo vid flodens krökning nära Hit och som riskera sina öron för att stjäla hästar. Blifva de i öknen ertappade, så rakas deras öron af. De stulna hästarna tillhöra Anezeh-, Rualla-. Serhan-. Beni-Sochr-, Beni-Harb-, Wuld-Ali- och Oteybah-stammarna, hvilka vandra igenom den ofantliga ökensträckan från Syrien till Hedschaz.

På de Syriska marknaderna finner man sällan hästar af nyssnämnda stammar, ty de köpas för det mesta af engelsk-indiska regeringens agenter på septembermarknaden i Basra. Anezeh-stammen, som härskar öfver den syriska öknen, är ryktbar för sina utmärkta hästar. Den äger äfven hästar ifrån Central-Arabien, de yppersta arabernas vagga. Af denna stam kan man köpa 'originalaraber' af verkligt värde. Detta måste emellertid ske antingen på vårmarknaden uti Annah vid Euphrat eller vid stammens sedvanliga hviloställen, aldrig genom en mäklare, ty dylika personer äro i stånd till hvilket djävulskap som helst, och den som begagnar sig af dem kan plötsligt finna sig i besittning af en 'Nedschedi' af mer än tvivelaktig härkomst. Jag har här begagnat ordet 'Nedschedl'; därmed menas en häst från 'Nedschd', en del af den central arabiska högplatån. Detta distrikt har sedan urminnes tider var de bästa hästarnas hem. Den ifrågavarande höglandshästar komma ytterst sällan ut ur de ‘Svarta bergen', som omsluta det Wahabitiska landet.

...Det är förknippat med utomordentliga svårigheter att få köpa verkligt goda hlngstar af beduinerna, ty med er1 hingst sälja de sitt eget blod. Hästhandlarna i dessa nejder säga sig hafva gjort den erfarenheten att följet i fysiskt och psykiskt hänseende, i benbyggnaden. i nerverna och blodkärlens beskaffenhet liksom äfven i karaktären brås på hingsten, och endast i färgen på modern. Sjukdomar ärfvas också nästan alltid af hingsten. Om beduinerna föredraga stona och i allmänhet sälja dem mindre ofta än hingstarna, sa ha de goda skäl härför. Stoet är lättare att rida och på grund häraf bekvämare i öknen. Hingsten rides merendels endast när krig hotar att utbryta emellan tvenne stammar. Stoet kräfver äfven mindre omsorger; det kan släppas ensamt på betet och är härdigare, d.v.s. det uthärdar hunger och törst vida bättre än hingsten, hvilken å andra sidan visserligen är i besittning af större snabbhet, men också tröttnar fortare. Härtill kommer ytterligare att stoet är mindre känslig för hettan. Det liknar i detta hänseende ormen, hvars styrka tilltar med värmen.

Den som köper vare sig hingstar eller ston måste alltid befara att bli lurad. Om engelska agenter berömma sig af att för billigt pris ha köpt felfria arabiska hingstar i den syriska öknen, så förtiga de att de blifvit bedragna eller att de nödgats punga ut med oerhörda summor. Själf har jag bevittnat huru en 'schomeritisk' hingst på hästmarknaden i Annah såldes för ett ganska högt pris och en lifränta till säljaren och hans afkomlingar. Köparen var en shejk ifrån Anezeh och säljaren en Rualla-beduin, som, vikande för nödens tvång, under bittra tårar skilde sig från sin ädla springare. Att hästar säljas för en lifränta förekommer mycket ofta. Det kan därför hända att en beduin, som i krig blifvit af med en värdefull häst, under många år nödgas erlägga betalning för den samme. Engelska agenter påstå ibland att beduinerna af hänsyn till afveln icke sälja sina ston. Detta är oriktigt; hingsten allena är, såsom jag redan framhållit, ansvarig för blodets renhet.

Af hvad jag här yttrat skulle man kunna draga den slutsatsen inköpet af en äkta arab måste anses vara en omöjlighet. Jag påminner därför om att jag syftat endast på första rangens hästar. Lättast åtkomliga, och ganska billiga till på köpet, äro hingstar af blandat blod. Jag har sett 4- å 5-åriga hingstar, mätande omkring 1 meter 50 cm. (måttet taget vid manken), säljas för 100 å 120 Pund Sterling. Mången gång till följd af beduinernas skrockfullhet för en spottstyfver. Ett svart sto utan tecken är t.ex. i beduinernas ögon ett olycksdjur, och en s.k. 'Sultans stjärn' anses äfven vara olycksbådande. Mindre farliga, fastän ganska betänkliga, äro hvita fläckar på karlederna. Om hästen har en skjuten stjärn eller smal bläs betraktas det som ett dåligt omen för ryttaren, tydande på "en öppen graf". Märrar med tecken på bakdelen antagas vara ofruktbara, hvaremot ett tecken på båda sidor om nafveln badar lycka. Tecken på halsen kallas för "profetens finger" och betyder en fredlig död för ryttaren, då däremot samma tecken på halsarna är så gott som ett insegel på saker undergång o.s.v."

De europeiska arabernas renhet ifrågasatts om och om igen. Vissa författare hävdar att de europeiska araberna är av rent blod, men det är säkerligen att gå för långt. Av de europeiska resenärerna var det knappast någon utav dem som talade arabiska, och de måste helt lita på sina tolkars barmhärtighet och goda vilja. De flesta européer stannade inte heller tillräckligt långe för att kunna tränga in i de högre exklusiva kretsarna av arabiska hästuppfödare. För att bli säker kunde de bara lyssna under de svarta tälten efter ordet "asil", som betyder rent blod. Om detta skriver Erika Shiele i sin bok "The Arab Horse in Europé", utgiven i Storbritannien ar 1970, följande:

"Men hur kunde en europé i det tidiga artonhundratalet med endast några få månader att spendera i Nära Östern riktigt begripa vad det betydde? Han kom från en bakgrund av vilken korsning var den grundande principen. Han ljuger om förklaringen om många motsägelser i åtskilliga rapporter. Åsikten av en allmän om denna generation om ämnet om beduinen och deras hästar faller i tre korta bud påståenden: "Männen har ingen moral. kvinnorna inga kalsonger, och hästarna inga bett".

Det var inte förrän Carl Raswan. en tysk vilken tillbringade nio år under hela sitt tjugonde årtionde bland nitton olika beduin stammar, kom på scenen. talade och läste arabiska så väl som sitt modersmål, att han var privilegierad att avslöja till väst översiktsbredden av arabisk hästuppfödning."

Som framgått var beduinerna och hästhandlarna inte alltid att lita på. Därför var det nödvändigt att köparna var experter, men även då måste de lita till säljarens uppgifter om härstamningen, och det fuskades ordentligt på detta område. Inkorsningar i de första generationerna kunde upptäckas med blotta ögat. men inte när det gällde inkorsningar i fjärde, femte led eller ännu längre bort.

Vi skall beakta att det var under dessa förhållanden som våra europeiska arabhästar inköptes och fördes hit, och från vilka har avlats och exporterats hästar till Förenta Staterna. Kanada. Australier, och New Zeeland. Men det förhåller sig dock så att de ämbetsmän, rika mån och hästhandlare som utförde detta, utforskade de områden där de beduinstammar med goda hästar befann sig. och de gjorde omfattande arbeten på att kontrollera arbeten på att kontrollera uppgifterna om hästarnas härstamning innan de köpes.