Niva: Kommer att skrivas böcker och filmer om dramat
RECIFE. Liten nation, ofantligt stor seger.
Av den här turneringens alla märkligheter är nog det här den allra mest otroliga: Costa Rica ska spela kvartsfinal i VM.
Inget vi trodde oss veta om landslagsfotbollens hierarkier är giltigt längre.
Och var är presidenten?
Redan efter vinsten mot Italien knallade Luis Guillermo Solís spontant från presidentpalatset till Hispanidad-fontänen i huvudstadens östra delar för att delta i partyt.
Landslagströjan var på och segerskrålen satt där de skulle – men hela vägen ner i fontänen kom han aldrig. Folk tjatade, men ni vet... Trots allt är han ju ändå president.
Nu förutsätter jag att han är längst ner i vattnet, att han svingar tröjan över huvudet och firar som en bara en latinamerikansk statsman kan fira när det skrivits nationell historia.
Det är nämligen precis vad det här är.
Under ett VM som detta riskerar man att bli lite väl svulstig lite väl ofta, men här och nu är det bara att kalla saker vid deras rätta namn.
Det kommer att skrivas böcker om det här, det kommer att göras filmer om en lång kväll i Recife. Om det kommer att resas statyer? Det vet jag visserligen inte, men det utgår jag ifrån.
Inte VM:s två bästa lag
Redan innan den här turneringen ens hade börjat hade det författats en oräknelig massa avhandlingar om fotbollens betydelse för den costaricanska kontexten och den nationella identiteten.
De bryr sig mer om detta än de bryr sig om något annat. För den stora vida världen var det här kanske en ovanligt oglamourös åttondelsfinal i mängden, men för costaricanerna var det den största idrottsdagen någonsin.
Nej, det var inte VM:s två bästa lag som spelade här ikväll – men jag vet inte om det finns två andra lag med samma envishet, tapperhet och motståndskraft.
Jag beundrar verkligen grekernas förmåga att aldrig någonsin ge upp, men här i Recife ställdes de nu mot ett lag som var minst lika okuvligt.
Insläppt mål på stopptid? En spelare utvisad? Krampkänning på minst halva laget? Bara att fortsätta framåt ändå, bara att utgå från att målvaktspantern Keylor Navas blir utslagsgivande om klockan bara tickar fram till straffar.
Men för att sammanfatta det här fantastiska laget räcker det ju inte att skriva om krigarvilja och kämparkraft.
Allt det finns ju där i tunnor, men där finns också en taktisk smartness som på något märkligt sätt samtidigt går att förena med en charmig oskuldsfullhet.
Hörna framåt i den 112:e minuten?! Bara att skicka upp hela laget och se vad det ger. Och om det sedan råkar bli en 2-mot-5-kontring i motsatt riktning... Javafan, då finns ju ändå Keylor Navas längst där hemma.
Borges: Han grät
Jag ska inte sitta här och skriva att jag var säker på att Costa Rica skulle vinna straffläggningen. Det vore att nedvärdera den enorma prestation som Celso Borges gjorde, då han tvingades vanka runt med bollen i händerna under flera minuter innan han sedan fick inleda avgörandet.
Det var ett fotbollspurgatorium som knäckt spelare med väldigt mycket mer berömda namn – men när Borges visade den resningen, den kylan och den kvaliteten att han helt sonika sulade upp bollen i nättaket... Då anade jag, då kände jag en ovanligt tydlig lutning.
Inför den här matchen hade Keylor Navas räddat fem av de tio senaste straffarna han ställts inför. Det är så bra han är, det är på den nivån han ligger. Han är en så oerhört snabb reflexmålvakt att jag nästan blev förvånad att han inte räddade en boll ännu tidigare än han gjorde.
Men räddningen kom, den sista bollen lyftes sedan upp i nättaket och ett costaricanskt firande av unika proportioner kunde ta sin början.
Celso Borges kunde falla i armarna på sin mytologiserade pappa, legendaren som var med då precis som han var på plats nu.
– Han grät uppe på läktaren, både lycklig och stolt.
När jag träffade Celso Borges i den mixade zonen timmen efter matchen var han lycklig, men samlad. Jodå, han visste mycket väl vad den där straffen och den här segern betydde, men det var inte tid att låta känslorna rusa iväg.
– Förmodligen sjunker inte allt det här in förrän vi kommer hem, och det hoppas jag fortfarande dröjer ett bra tag till.
Inte mycket större än Jämtland
Det finns en fin historia om hur det costaricanska laget från VM 1990 gav sig ut på ärevarv efter sina framgångar i Italien. Inte ett ärevarv runt en fotbollsplan då – ett ärevarv runt precis hela landet.
Till ytan är Costa Rica inte så värst mycket större än Jämtland, och piloten som flög hem laget från VM tyckte att det var lika bra att ta några varv.
Från gränsen mot Panama nere i söder, över bergen och djungeln och huvudstaden, upp till San Juan-floden som utgör gränsen mot Nicaragua uppe i nordväst.
Costa Rica. Litet och stort på samma gång, rätt fattigt på pengar men rikt på så väldigt mycket annat. Planet flög runt hela landet en gång och sedan ytterligare några gånger, ända tills bensinen började sina.
Innan det var dags att flyga in mot San José så bjöd piloten in lagkaptenen Roger Flores till cockpit. Det var något han ville visa honom.
Långt där nere på marken – i de mest isolerade byarna, på det mest tätpackade stränderna – blänkte hundratusentals små ljus.
Det visade sig att befolkningen uppmanats att ta ut sina speglar, att utnyttja solens reflektion för att skicka en landsomfattande hälsning till hjältarna högt däruppe i luften.
24 år senare finns nu ett annat lag som flyger ännu högre.
Vad som händer när det ska återvända hem kan jag inte ens föreställa mig, men det är en fråga för en annan dag.
Nu kan de costaricanska spelarna titta på sig själva i omklädningsrummets speglar, och se hur de visar VM-kvartsfinalister tillbaka.