Niva: Det kommer tjatas om Ochoas match – om 50 år
Nä, han har inte sex fingrar – men han kan framstå som ganska utomjordisk ändå.
Guillermo Ochoa stoppade Brasilien.
Brasilien gjorde sig själva lite väl lätta att stoppa.
Hans agent lär nog få en del att göra de närmaste dagarna.
Guillermo Ochoa har precis stått för hela VM-turneringens mest enastående individuella insats i en av mästerskapets allra mest exponerade matcher – och han har inte ens en klubb.
Efter några säsonger i lilla korsikanska Ajaccio bestämde sig Ochoa häromsistens för att det kanske var dags att undersöka marknaden, känna lite på transfervattnet och se ifall någon större fisk skulle nappa.
Och ja... Fanns det inte intresse igår så kan jag försäkra er alla om att det finns rätt jävla mycket intresse idag.
På samma sätt som vi fortfarande får höra talas om Gordon Banks räddning mot Brasilien i VM 1970 så kommer det att tjatas om ”Memo” Ochoas match om 50 år.
Så bra var både hans enskilda räddningar och hans genomgripande helhetsinsats. Så viktig var han för att Mexiko skulle bärga den här poängen.
Åtta armar och fyra ben
Ett efterhängset internetrykte är det som gör gällande att Guillermo Ochoa skulle ha sex fingrar på högerhanden. Det har han sannerligen inte, men ibland framstår det som att han har både åtta armar och fyra ben.
Ojämn är han – herrejösses så ojämn han är – men nu tog han med sig en av de där idiotmatcherna han ibland gör i Ligue 1 och visade upp sina kvaliteter för världen.
En gång i tiden bromsades Guillermo Ochoas karriär in av en dopningsdom. Han hade fått i sig clenbuterol, och skyllde på att han hade ätit hormonbehandlad biff.
Jag saknar helt kompetens för att bedöma om den bortförklaringen är rimlig eller inte, men jag vet i alla fall att han inte behöver oroa sig för sin karriärsplanering länge. Vill han så spelar han Champions League-fotboll till hösten.
Och Brasilien?
Alltså, det är ju inte det att de inte försöker. En av fotbollen allra sämsta analyser är den som reflexmässigt beskriver alla impotenta insatser som lata och viljelösa.
Varför sliter de inte hårdare? Varför kämpar de inte mer?
Eftersom det inte alltid är där problemet sitter. Eftersom det betydligt oftare är fråga om en spelmodell som inte fungerar och en energi som därför inte kan kanaliseras.
Här i Brasilien hör jag redan hur besvikna supportrar runtomkring mig klagar på gnistan och kampmoralen hos de egna spelarna. Jag undrar ifall de verkligen tror på det, eller om det bara är någon sorts nedärvt beteendemönster som fotbollsfans bara inte kan kontrollera.
Har ni sett spelarnas ansikten under nationalsången, i samband med de målchanser som inte riktigt resulterar?
De brinner för det här på ett sätt som jag nästan aldrig tidigare sett ett enda fotbollslag brinna för något. Men deras lag är inte komplett, det har brister som både är stora och uppenbara.
Medelmåttiga dussinanfallare
Ett av Brasiliens självklara problem är att de helt saknar tillgång till en duglig center. Fred och Jô är inte totalt urusla – det är två medelmåttiga dussinanfallare – men på den här nivån klarar de överhuvudtaget inte av att spetsa till sitt lag.
De framstår som två 2014-varianter av Serginho, den klumpiga klunsen som spelade på topp i brassarnas mytologiserade 1982-lag.
Jämförelsen blir dock haltande, i och med att det laget innehöll en handfull kreativa genier som baxade fram chans på chans på ett sätt som gjorde att till och med Serginho fick in ett par bollar till slut.
I den här upplagan är konstruktiviteten helt enkelt för liten, hoten alldeles för få.
När Felipão Scolari väljer Ramires istället för Hulk så återstår egentligen bara Oscár och Neymar. Det är visserligen två extraordinärt skickliga fotbollsspelare – och hade det inte varit för Ochoa hade vi återigen suttit och löddrat över hur Neymar ledde sitt lag – men för ett skickligt och välorganiserat lag som Mexiko blir det ändå för enkelt att bromsa in dem och samla ihop de brasilianska framstötarna.
0-0 blev det, och i Brasilien bromsade VM-euforin in rejält.
Själv tyckte jag att föreställningen var både tät och underhållande, och jag har väldigt svårt att förlika mig med tanken på att ett spektakulärt mästerskap inte skulle ha plats för 0-0-matcher.
En mållös match bekymrar mig inte – men jag ska däremot erkänna att jag hann bli smått skräckslagen när Marcelo fifflarfilmade i den 88:e minuten.
Hade domaren givit Brasilien en straff där hade vi lika gärna kunnat packa ihop och åka hem, men lyckligtvis såg den välmeriterade turken Cüneyt Cakir igenom fuskförsöket.
Nu slapp vi hamna där. Nu kan vi fortsätta njuta av berg-och-dalbanan – och acceptera att målsnittskurvan faktiskt måste gå ner ibland innan den fortsätter uppåt igen.