Från oanvändbar till hjälte
Priset för vinst?
Så många liter svett att det nästan var skadligt.
Charlie Davies betalade gärna.
Att se när en utmattad, punchdrucken Charlie Davies raglade av Söderstadions gräsmatta var som att titta på en reklamfilm för den amerikanska idrottsdrömmen.
Hans kropp hade sagt ifrån – Davies hade struntat i den och fortsatt springa i stället.
Han hade en match att vinna.
I går existerade inte det omöjliga för Charlie Davies.
Hade han varit längdhoppare hade han hoppat över nio meter. Hade han kastat spjut hade han sprängt hundrametersvallen. Hade han varit boxare hade han stått femton ronder mot Muhammad Ali.
Det funkar bara i Davies värld
En gång berättade Kim Källström om hur han resonerade på den tiden han var en ung och oförstörd fotbollsspelare:
– Förr tänkte jag: ”Där är bollen, jag tar den och gör mål”. Det hade varit en enklare värld om det funkade. Tyvärr gör det inte det.
Nej, i den verkliga världen gör det ju inte det.
Bara i Charlie Davies värld.
För en europeiskt skolad åskådare är den här amerikanen en ytterst egendomlig spelare. Hans löpvägar följer inga inlärda mönster, hans beslutsfattande styrs inte av någon ortodox logik.
Han tänker: ”Där är bollen, jag tar den och gör mål”.
Många dagar är det ett direkt dåligt sätt att spela fotboll på, och under sin tid i Sverige har Davies ofta varit direkt oanvändbar.
I går var han skillnaden mellan vinst och förlust.
Borrade bara ner huvudet
Jag vet inte exakt hur många avslut han fick iväg – om det var nio, tio eller till och med tolv – men jag vågar garantera att ingen allsvensk spelare haft fler i en match den här säsongen.
Gefle sjönk bråddjupt med sin fyrbackslinje och sitt fyrmannamittfält, organiserat i linjer så raka att man hade kunnat rita Mauretaniens gränser efter dem.
Utrymmet där Petter Andersson brukar operera krymptes bort, och Hammarbys vanliga spelsätt gav inga öppningar.
Det står inte i några tränarmanualer, det lärs inte ut på några kurser – men det som luckrade upp Gefle den här kvällen var att ge bollen till Charlie Davies, att låta honom borra ner huvudet och själv sätta kurs mot mål.
Ibland så enkelt, ibland så svårt.
Han vägrade ge upp
Vägen har varit lång för Charlie Davies.
Medan jag stod i Söderstadions kulvertar och väntade så diskuterade jag hans attityd med Tony Gustavsson. Bajen-tränaren summerade:
– Ifjol tog han energi, nu ger han energi.
När matchvinnaren till sist hade fått i sig tillräckligt med vätskeersättning kom han själv ut och pratade om en naturlig never-say-die-attityd som han äntligen fått tillbaka.
Med knappt 80 minuter spelade hade han tittat upp mot matchklockan, och för ett ögonblick funderat på om det skulle bli en sån där dag då allt gick emot.
– Förra säsongen hade jag nog givit upp, men nu vägrade jag att göra det. Jag visste jag att jag bara skulle göra mål.
En knapp kvart senare hade en före detta fiaskospelare gjort succé och en förlorad match hade vunnits.
Som det heter där borta i USA:
Winners never quit – quitters never win.
Länge såg det ut som att matchen skulle avgöras av det enskilda moment då José Monteiro fick både straff och rött kort emot sig.
–?En domarskandal, ylade Söderstadion.
Den hade rätt – och den hade fel.
Regeln borde avskaffas
Skandalen finns där, men går absolut inte att skylla på Håkan Jonasson.
En domare som dömer efter boken har givetvis inga alternativ i ett sånt läge. Problemet är bara att boken har fel.
De så kallade målchansutvisningarna slår nästan alltid oproportionerligt och orättvist hårt.
Regeln är dålig och borde avskaffas.