Sportbladet

Dagens namn: Stella, Estelle

BROTTAR-MAFFIAN

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2008-10-04

Fick sin vän lönnmördad – nu är ryssen en av de mäktigaste i brottarvärlden

De är männen som ingen brottare vill ha som ovänner.

Raphael Martinetti, 65, presidenten som styr internationella brottningsförbundet med järnhand.

Mario Saletnig, 75, domar-chefen som får domarna att döma som han vill.

Mikhail Mamiashvili, 44, tidigare OS-guldmedaljören och ordföranden i ryska brottningsförbundet - med starka kopplingar till ryska maffian.

Och nu har svenska brottarna fått sensationellt stöd från en av dem.

– Abrahamian blev bestulen i OS, säger Mikhail Mamiashvili.

Här är berättelsen om pamparna som mer än någon annan bestämmer vem som vinner på brottarmattan.

Lönnmördaren gömmer sig på vinden.

Han kallas Lesha Soldat och har kontrakterats med en ny bil och 15 000 kronor efter slutfört uppdrag. Liggande bredvid sig vid det lilla vindsfönstret finns ett finkalibrigt gevär med ljuddämpare.

Ut på andra sidan gatan vid Krasnopresenskaja bad- och bastuinrättning i Moskva kommer en grupp män gående. Lesha Soldat tar enligt instruktionerna sikte på den störste av dem. Han skjuter tre skott som träffar i bröstet och i pannan.

En man ur gruppen kastar sig över den skottskadade.

Med sin egen kropp skyddar han sin skjutne vän.

Lesha Soldat tar först sikte på honom men sänker sedan geväret och flyr ut på gatan. Han försvinner i sin Mercedes. Det är den 5 april 1994.

Kvar på asfalten ligger gudfadern för Moskvas organiserade brottslighet, Otari Kvantrishvili, 46, död.

Vid hans sida, mannen som riskerade sitt liv för honom, den olympiska mästaren i 82-kiloklassen i brottning från OS i Seoul 1988 och Otaris mångårige vän, Mikhail Mamiashvili.

Begravningen några dagar senare blir ett av de mest omtalade ögonblicken i rysk kriminalhistoria. Utanför Vagankovokyrkogården i Moskva samlas huvudstadens limousiner och exklusiva Mercedesar på rad efter varandra.

Spanarna från polisens avdelning för organiserad brottslighet filmar besökarna en efter en. Vid kistan där Kvantrishvili ligger på lit de parade ses artister, sportstjärnor och skådespelare. Sångaren Josef Kobson, Rysslands Frank Sinatra, gråter öppet över kistan.

När kistan förs iväg mot jordfästningen bärs den på starka axlar. Mikhail Mamiashvili går längst fram.

Ett par år senare publiceras bilden från begravningen i en svensk herrtidning i ett reportage om den ryska maffian.

Tidningen, med fotot på Mamiashvili, sprids som en löpeld i svenska brottningslandslaget.

Efter den egna aktiva karriären som brottare får Mamiashvili uppdrag som ledare i ryska brottningsförbundet. Han blir snabbt en av de som står Alexander Karelin allra närmast i det ryska landslaget.

Karelins resultatrad ser ut som Mamiashvilis. Det är förstaplaceringar i EM, VM och OS staplade efter varandra.

Men när OS ska avgöras i Sydney 2000 sjunger den hittills obesegrade Karelins karriär på sista versen.

Den svenske tungviktaren Eddy Bengtsson går kaxigt ut och säger att han är en av dem som kan ge Karelin den första förlusten.

Bengtsson möter och besegrar georgiern Miriani Giorgadze i andra omgången och Mamiashvili är imponerad av den unge och självsäkre svensken, som kan ställas mot Karelin i kvartsfinalen.

Den redan då mytomspunne ryske ledaren söker upp Eddy Bengtssons pappa, Conny, i brottningshallen i Sydney.

– Hello mr Bengtsson, säger Mamiashvili och klappar om den förvånade pappan.

Sedan kommer förslaget som ska vara för bra att tacka nej till.

– Eddy får 35 000 dollar om han inte vinner nästa match, säger Mamiashvili.

Men Eddy Bengtsson får inte ens kännedom om förslaget. Pappa Conny tror hårt på att sonen kan gå långt i OS-turneringen, bli historisk genom att besegra Karelin och berättar inte om erbjudandet.

– Det var först efteråt, när jag åkt ut som han berättade, säger Eddy Bengtsson.

Svensken förlorar ändå mot vitryssen Dimitri Debelka, som i sin tur får stryk mot Karelin.

Men i OS-finalen, och i karriärens sista match, förlorar Karelin för första gången och amerikanen Rulon Gardner tar hem guldet.

Fyra år senare i Aten-OS ställs Martin Lidberg mot ryske Georgi Kogouoashvili i första omgången i 96-kilosklassen. Svensken hamnar i underläge men forcerar under slutsekunderna.

Domaren på mattan vill ge svensken poäng som skulle innebära en förlängning. Men den ryska brottaren och tränarna protesterar.

Det blir en högljudd diskussion vid domarsekretariatet.

– Samtidigt ser jag hur pamparna i ryska brottningsförbundet med Mamiashvili i spetsen är på väg ner mot domarna. Då förstod jag att det var kört, säger Martin Lidberg.

Domarna ändrar sitt beslut, ger Lidberg en varning istället och poängen till Kogouoashvili, som vinner matchen.

Martin Lidberg lämnar brottningen – för gott.

På China Agricultural University Gymnasiums läktare i Peking har många av de typiska plaststolarna bytts mot exklusiva skinnfåtöljer. Runt dessa står vackra blomsterarrangemang uppradade.

Där sitter höjdarna med presidenten Raphael Martinetti och hans hustrun Madeleine i centrum.

Martinetti har en gedigen brottningsbakgrund. Bröderna Étienne, Jimmy och Raphael har alla varit aktiva brottare.

Men medan mellanbrodern Raphael fick nöja sig med att tillhöra den schweiziska brottar-eliten nådde bröderna Étienne och Jimmy OS i Mexiko City 1968 och München 1972.

Raphael svängde tidigt in på ett annat spår och blev brottningsdomare.

Tidigare OS-brottaren, Svt:s expertkommentator och numera vd:n på Viking Line, Jan Kårström, har både mött bröderna Martinetti på brottarmattan och på nära håll följt Raphael Martinettis klättring till presidentposten.

– När Milan Ercegan blev Filapresident 1972 blev Raphael rankad högre som domare och fick börja döma mästerskapsfinaler. Sedan blev han plötsligt domarchef. Det var då han började ändra reglerna, säger Kårström.

– Reglerna skulle aldrig ha ändrats. Man skulle satsat på att ha bra domare istället. Jag har svårt att förstå reglerna idag. Det har förstört brottningen fullständigt. Det får Raphael Martinetti ta på sitt ansvar. Det är han som gjort att brottningen riskerar att åka ur OS.

När Martinetti med 84 av de 90 rösterna väljs till ny Filapresident vid kongressen i Moskva 2002 utses också kanadensaren med italienska rötter och Martinettis mycket gode vän, Mario Saletnig, till domarchef.

Hemma i Kävlinge får Börje Schoug, 66, kalla kårar när han ser vilken domartrio som tagits ut för att döma Ara Abrahamians OS-semifinal mot italienaren Andrea Minguzzi i Peking.

På mattan går schweizaren och Raphael Martinettis kusin, Jean-Marc Petoud. Vid sidan om dömer kubanen Guillermo Orestes Molina Gonzalez och kanadensaren Lee Ronald Mackay.

– Det var en konstig uttagning om man ser till vilka nationer som var inblandade. Vi är många inom domarkåren som undrat varför Petoud är med. Vi tycker inte att han platsar riktigt, det har vi tyckt länge, säger Börje Schoug, som dömt brottning i tre OS och fick högsta utmärkelsen, Guldpipan, som den bäste domaren i Sydney 2000.

– Domarna plockas ut av Mario Saletnig. Saletnig är en väldigt dominant person. Han kan skrämma vem som helst. Är det någon som inte lyssnar på honom så plockar han bort den domaren direkt.

När matchen mellan Abrahamian och Minguzzi plötsligt bryts har svensken fått en varning som gör att segern går till italienaren.

Den svenske förbundskaptenen Leo Mylläri begär att domartrion ska se på matchvideon och förklara sitt domslut.

Mario Saletnig kommer ner från hedersläktaren och frågar domartrion om de är överens.

Ingen av dem protesterar – inte ens MacKay, som tidigare markerat att poängen skulle gå till Abrahamian. Det blir ingen videogranskning.

– MacKay var den mest ärlige av dem, han såg ju att Ara inte gjorde något fel. Men han är också väldigt formbar. Den varningen som Petoud gav Ara, för greppflykt, dömdes det inte för vid något annat tillfälle under OS, säger Börje Schoug.

En schweizisk hornorkester spelar och dansare uppträder i folkdräkter.

Kostymklädda äldre män och en mindre grupp högtidsklädda kvinnor minglar runt med champagneglas i händerna på gräsmattan vid slottet på Rue de Château 6 i Corsier-sur-Vevey, strax utanför Lausanne i Schweiz.

Det är i juni 2007 och Fila inviger sitt nya högkvarter.

Det lilla förbundet, sett till den globala idrottsfamiljen, har det ekonomiskt mycket gott ställt. Tillgångarna i den senaste tillgängliga årsredovisningen är på över 125 miljoner kronor.

Högkvarteret med vinkällare, specialinredda sovrum, gym och spa är värderat till över 60 miljoner kronor.

Samtidigt betalas noll kronor ut i prispengar till segrande brottare vid tävlingar som arrangeras av Fila.

Ett år tidigare har advokaten och förre elitbrottaren Pelle Svensson lämnat Filas styrelse.

– Jag ville ha ett system där man slumpvis lottade fram domarna till matcherna för att eliminera risken att domarna påverkades utifrån, långt i förväg, säger Svensson. Förslaget kom inte ens upp på agendan.

En stor del i Filas ekonomiska framgångar har Mikhail Mamiashvili, hävdar Svensson.

– Indirekt styr Mamiashvili Fila. Han pumpar in stora summor i organisationen. Fila har knappt några sponsorer från väst längre.

En av Mamiashvilis närmaste vänner är Suleiman Kerimov, av Forbes rankad som världens 36:e rikaste person med en förmögenhet på över 100 miljarder kronor.

Under 2007 träffar Raphael Martinetti Kerimov och diskuterar ett globalt samarbetsprogram mellan Kerimov och Fila.

Familjen Martinetti – Raphael, hustrun Madeleine och dottern Catherine – tillsammans med ett flertal av Filas vicepresidenter bjuds på en superexklusiv resa med ett specialbyggt tåg längs transibiriska järnvägen till värlscupstävlingarna i brottning i Krasnoyarsk.

– Nu känner jag mig ännu mer förälskad i Ryssland, säger Raphael Martinetti i en intervju vid ankomsten.

Men någonstans händer något som stör relationen mellan brottarpamparna Mamiashvili, Martinetti och Saletnig.

Under OS i Peking når inte de ryska brottarna upp till de högt ställda medaljförväntningarna. Vid ett tillfälle utbryter ett våldsamt bråk mellan den ryske brottningspresidenten och Filas domarchef.

I ett brev, sänt från Danmarks brottningsförbunds ordförande Allan Bo Jakobsen till sina nordiska kollegor, som Sportbladet tagit del av, skriver Jakobsen upprört om händelseutvecklingen inom Fila:

”Det är ovärdigt för vår sport när Mamiashvili och Mario Saletnig i fullt dagsljus nästan hamnar i slagsmål för att domarna inte gör som han (Mamiashvili) önskar. Det är ovärdigt att se domare varna brottare och vara så blinda att de accepterar samma förseelser från motståndaren”.

– Det finns en frustration över att en liten klick bestämmer över sporten och hur saker ska bedömas, säger Jakobsen. För domarna är det viktigare att bli utsedda att döma i nästa stora tävling än att döma rätt. En mycket stor del av ansvaret ligger på domarbasen Mario Saletnig.

I Jakobsens brev till de nordiska förbundsordförandena uttrycker han stor förståelse för Ara Abrahamians agerande:

”Jag vet att det är en mycket svår kamp att få rätsida på detta stora problem, men resultatet av den svenska olympiska kommitténs överklagan på Aras vägnar kan vara vår stora chans att få till en ändring och få ett system där vi kan få bort fusket.”

Men ännu mer oväntat blir plötsligt stödet till den svenske brottaren när det kommer från ett helt annat håll.

I en intervju i tv-kanalen Russia Today säger Mikhail Mamiashvili:

– I fallet med Abrahamian blev han verkligen bestulen på medaljen. Det var ett orättvist beslut av domarna. De stal hans medalj. Det var därför han fick rätt i CAS, säger Mamiashvili.

Ara Abrahamians tysta protest och symboliska kvarlämnande av bronsmedaljen mitt på brottarmattan kan få betydligt större konsekvenser än han någonsin kunnat ana.

I en historia där ingen kan förutspå slutet.

Maila