”Ett lopp man aldrig kommer glömma”
Sportbladets krönikör om bragdvinnaren
Ensam är stark.
En ensam Johan Olsson är starkare.
Hans femmil i Val di Fiemme var så makalöst imponerande att det idag inte ens finns något att diskutera.
Men vi kan väl resonera lite?
Okej.
Det fanns ett knippe prestationer och idrottare som var där och nosade, den här gången, men det känns som att Johan Olsson vann bragdguldet på samma sätt som han vann den där femmilen för nio månader sedan.
Han ryckte tidigt, fick en lucka, och trots en jagande klunga med golfaren Henrik Stenson (bäst i världen), friidrottaren Abeba Aregawi (VM-guld på 1500 meter), trollkarlen Zlatan Ibrahimovic (bara bäst) och några till, så höll han undan hela vägen in i mål.
Olssons femmil var ett sådant lopp man aldrig kommer att glömma.
Ett sådant man kan bygga en hel sport-årskrönika kring.
Det var ju ingen som trodde att det skulle hålla.
Vi som tittade på trodde inte det, de som jagade efter trodde inte det, inte ens Olsson själv trodde det.
Jag åker inte speciellt mycket längdskidor, har aldrig varit särskilt framgångsrik i spåren, men jag har idrottat på annat vis, tagit ut mig, sprungit tills jag spytt, och jag kan föreställa mig vad Olsson gick igenom där ute under de sista tre milen.
Mil som han avverkade helt själv – men ändå aldrig riktigt ensam.
Kampen mot de inre demonerna måste ha varit enorm.
Ni vet, rösterna som säger åt dig att bara ge fan i det här.
De som påtalar hur skönt det är att sluta slita, de som tjatar på dig att bara kasta dig i första bästa snödriva.
Det fanns ingen att ta rygg på, inget sug att vila sig i, inget plågat ansikte att hämta mod ifrån.
Mjölksyra, krampande muskler, ångest.
Wien och hockey
Segern i sig var beundransvärd – sättet han vann på en bragd.
Olssons VM-guld var den första svenska femmils-triumfen sedan Torgny Mogrens uppvisning i Falun 1993.
Det säger en del om hur förrädisk distansen kan vara.
Att Olsson dessutom vann nere i Val di Fiemme gjorde inte saken sämre.
Den italienska skidorten är för svenska skidåkare vad Prag är för svensk handboll, vad Wien är för svensk hockey eller vad Pontiac Silverduuuuuum är för svensk fotboll.
Det var i Val di Fiemme Gunde Svan vann tremilen och Torgny Mogren femmilen (Gunde tvåa) 1991.
Det var där Per Elofsson vann jaktstarten och Jörgen Brink klappade ihop i stafetten 2003.
Det var där Charlotte Kalla slog igenom på allvar när hon vann Tour de Ski 2008.
Borde inte alla skid-VM avgöras i just Val di Fiemme?
Om jag räknat rätt blir Johan Olsson historisk i dag.
Känns bra
Olsson var en viktig länk i stafettlaget som vann OS-guld i Vancouver 2010, en prestation som belönades med medalj.
Ingen annan svensk skidåkare har vunnit bragdguldet två gånger.
En gammal regel säger att individuella idrottare bara kan tilldelas medaljen två gånger.
Anja Pärson, Ingemar Stenmark och Björn Borg har vunnit två vardera.
Nu fogas ett nytt namn till raden.
Johan Arne Olsson.
Så rätt det känns.
*****
Efter 33 år tog Thomas Wassberg till slut emot det där bragdguldet han vägrat befatta sig med sedan 1980.
Endast en skäggig skidåkare kan vara så styvsint och oförsonlig.
Så rätt det känns.