Tidernas skräll
Erik Niva listar historiens tio största jättedödare
Roy Hodgson fick sparken i samband med Liverpools titankamp mot Manchester United.
Edin Dzeko kan göra debut mot Sven-Göran Eriksson och hans Leicester City.
Det är av mindre betydelse.
Tredje omgången av FA-cupen handlar alltid om favoritfallen, om skrällarna.
Sportbladets Erik Niva listar historiens tio största jättedödare.
Det var inte en fotbollsmatch – det var ett fotbollsmaraton.
När tredje omgången av FA-cupen 1972 lottades parades Newcastle United från högstaligan ihop med Hereford United från amatörernas femtedivision. Alla utgick från att de skulle bli en formalitet.
Trots all skrällromantik runt cupen hade inget amatörlag slagit ut en klubb från högstaserien sedan 1949.
– Rekordet är nio mål av samma spelare i en cupmatch. Jag siktar på att slå det, skrävlade Newcastles skyttekung Malcolm Macdonald.
En månad senare hade han fortfarande inte lyckats skaka av sig amatörerna från Hereford.
Ett omspel och ett jätteoväder innebar att Malcolm Macdonald och de andra landslagsstjärnorna alltjämt var strandade på ett hotell i en liten bondstad på gränsen till Wales.
– Det kändes som att vi satt fast i limboland under hela januari. Omspelet blev uppskjutet gång efter gång, och vi satt där på hotellet mitt i ingenstans och väntade. Så fort man stack näsan utanför dörren blev man genomblöt – och eftersom vi bara hade packat för en övernattning började ju kläderna stinka efter några dagar. Det var en helt bisarr situation.
Samtidigt som en uttråkad Malcolm Macdonald kämpade mot hotelldöden trotsade Hereford Uniteds mittfältare Ronnie Radford vädermakterna.
Dagen innan det femte försöket att avgöra mötet var Radford på jobbet precis som vanligt. Regn, vind, kyla – försörjde man sig som takläggare behövde taken likafullt läggas.
Uselt väder – och planen liknade mest ett träsk
Vädret var fortfarande uselt lördagen den 5 februari 1972 – blåsigt och dimmigt – och planen på lilla Edgar Street påminde mest om ett träsk.
Det fick lov att kvitta.
Vid det här laget behövde matchen spelas om inte hela säsongskalendern skulle sättas ur spel.
På morgonen gick den lokala polisen igenom förutsättningarna med de två klubbledningarna då det knackade på dörren till kontoret där de satt.
– Frank, vi har sålt alla biljetter.
Ordföranden i Hereford – Frank Miles – tittade på polisbefälet, ryckte på axlarna och svarade:
– Oroa dig inte. Tryck fler bara.
Redan den officiella publiksiffran på 16 100 innebar att Edgar Street var överfull. I själva verket tros nästan 20 000 åskådare ha välkomnat Newcastle United ut på gyttjepölen till fotbollsplan. Dussintals hade klättrat upp i träden runt arenan, ytterligare några i elljusställningarna.
Matchen fick sin karaktär efter bara några minuter. Herefords högerback Roger Griffiths fick en otäck smäll, och verkade allvarligt skadad. Läkaren Peter Isaacs sprang in.
–När jag försökte behandla honom sa han: ”Jag har ont, men jag klarar det”. Jag hällde lite kallt vatten över honom, och sedan fortsatte vi. Det visade sig att han brutit benet, men stämningen och adrenalinet gjorde så att han klarade sig fram till den 83:e minuten innan han tvingades bryta.
Vid det laget hade Malcolm Macdonald precis nickat in ledningsmålet för ett Newcastle som slutligen tycktes vara på väg att fullgöra sin plikt.
Men takläggaren på mittfältet vore annorlunda.
Med fem minuter kvar vann Ronnie Radford bollen genom en våldsam tackling i mittcirkeln, en satsning som hade givit minst gult kort i dag. Han spelade vägg med en lagkamrat, fick tillbaka bollen drygt 30 meter från motståndarmålet.
Ögonblicket därefter är engelsk fotbollshistoria. Radford tog inte fast bollen, utan drämde till direkt med en högervrist som susade som en missil upp i det vänstra krysset.
– What a goal. What a gooaaal, ylade kommentatorn John Motson – en engelsk motsvarighet till Arne Hegerfors – som gjorde en av sina allra första matcher för BBC.
Några få sekunder senare hade hundratals åskådare forsat in planen. Allra mest euforisk var kanske polismannen Grenville Smith.
– Jag var längst fram, jublande. Jag kastade upp min polismössa i luften och fångade den innan jag kom ihåg vem jag var och var jag var. Då fick jag lov att vända mig om och börja skrika: ”Gå av planen” i stället.
Fru Radfors missade makens mål
Uppe på läktaren hade Ronnie Radfords fru Ann precis vänt sig om för att säga något till parets två barn, och missade därigenom målet. Nu hördes hennes röst allra högst bland de firande massorna.
– Vem gjorde målet? Vem gjorde det?
Det dröjde flera minuter innan ordningen återställts någorlunda. Visserligen innebar Radfords drömmål bara förlängning, men både han själv och alla andra upplevde det som segerskottet.
– Jag såg mig omkring bland mina lagkamrater och visste att vi skulle dö för varandra. Sedan tittade jag bort mot publiken och såg glädjen i deras ansikten. Då visste jag att vi skulle vinna.
Inhopparen Ricky George gjorde segermålet i den 103:e minuten. Newcastles manager Joe Harvey kräktes av besvikelse i bussen hem.
För Newcastle gick trots allt fotbollslivet vidare ungefär som vanligt. Helgen efter cupchocken besegrade de Manchester United med 2–0.
För Hereford United var bragdskrällen början på en ny tillvaro. Vid slutet av säsongen valdes de in i fjärdedivisionen – uppflyttningarna till ligasystemet gick till på det sättet 1972 – och blev därigenom en helprofessionell klubb.
Paradoxalt nog innebar det slutet på Ronnie Radfords tid i Hereford. De flesta småpojkar kanske drömmer om att bli fotbollsproffs, men han hade aldrig varit en av dem.
– När klubben blev helprofessionell ville jag inte vara en del av den längre. Jag ville vara takläggare över allt annat. Jag älskade mitt jobb och ville inte sluta med det. Jag bestämde mig för att lämna in.
Fortsatte att jobba som takläggare
Ronnie Radford fortsatte sedan att jobba som takläggare i drygt 30 år, innan han gick i pension 2005.
– Jag var aldrig intresserad av glamouren runt fotbollen, men det betyder mycket för mig att fortfarande bli ihågkommen för målet mot Newcastle. Jag håller på att förlora hörseln nu, så häromsistens gick jag till läkaren för att få en hörapparat. Killen som satte in den var en Sheffield Wednesday-supporter. Han frågade vad jag hette, och när jag sa Ronald Radford sa han att det även var namnet på en berömd fotbollsspelare. När jag sa att det var jag blev han helt röd i ansiktet och kunde inte sluta le. Det kändes väldigt konstigt. Jag ville aldrig bli berömd, och jag känner mig fortfarande inte berömd.
När FA-cup-finalen avgörs på Wembley i maj kommer ett speciellt pris delas ut under halvtidsvilan, ett pris som går till den klubb som stått för säsongens största skräll.
– Vi ser det som ytterligare ett steg i att uppmärksamma den enormt stora betydelse som lagen från de lägre divisionerna har för FA-cupen. Jättedödandet är en stor del av det som ger turneringen sin unika magi, säger FA:s generalsekreterare Alex Horne.
Den nyinstiftade utmärkelsen har fått namnet The Ronnie Radford Award.