Anrell: Fasth har blottat svagheten
”Håller magin på att blekna?”
Han är definitivt årets fynd i svensk hockey, men frågan vi ändå måste ställa är den här:
Håller magin kring Viktor Fasth på att blekna?
Det fanns en massa spännande siffror kring den här matchen som vi begrundade en smula:
Sånt som att det här var första gången AIK gjorde två mål på Färjestad sen 2002.
Eller att AIK inte vunnit en sudden death i en sån här match sen 1988 när Bosse Berglund gjorde mål.
Eller den nya pigga ramsan "Håkan Loob tar den i tvåan".
Ja ja. Men den siffran som fanns kvar efter match var att Färjestad just vunnit sin sjunde raka mot AIK. 7–0. Så det är ingen tvekan om att det är uppförsbacke för AIK i morgon i Karlstad...
Taktiken funkade – i en period
AIK mötte Färjestad annorlunda på hemmaplan. Den låga positioneringen på bortaplan var utbytt mot en extremt hög press där två forwards ofta låg och pressade backarna ända framför Färjestads mål.
Det fungerade fantastiskt bra – i andra perioden. I första vann Färjestad skotten med 6–12, i tredje med 4–17.
Till slut hade AIK tappat all energi och Färjestad kunde kvittera genom Pelle Prestberg, ta ledningen genom att självmål och göra 4–2 i öppet mål.
Inga konstigheter. Bara normal, massiv Färjestadmobilisering.
Men AIK hade en intressant spelidé som innebar att Kent McDonell smög in blixtsnabbt mitt i slottet och fick passning på passning där – utan att kunna omsätta det i mål.
Efter en period hade Färjestad läst in det och täppte till vägarna för McDonell.
AIK kunde ändå göra 1–0 på en billig retur rakt ut av Alexander Salak och 2–1 efter ännu en retur som resulterade i öppet mål.
Fasth inte omöjlig
Det var inga konstigheter det heller. Salak är en bra målvakt, men han är inget extra. Han kan leda Färjestad till SM-guld, men han kommer att släppa in en hel del mål, inte bara på grund av sina returer.
Då är Viktor Fasth betydligt intressantare.
Han gick in i den här semifinalserien och kallades "Väggen" och många trodde på fullt allvar att han var mer eller mindre omöjlig att göra mål på.
Mot HV 71 släppte han bara in fyra mål. När HV pressade på visade han prov på en sensationellt iskall metodik; Fasth täppte inte bara till längs isen.
Hans rörlighet gjorde det nästan omöjligt att göra mål på höga skott också.
Två matcher mot Färjestad visar dock att det går att göra mål på Fasth.
Två mål i första matchen. Det första på en svår styrning i krysset, kanske kunde Fasth gått ut lite längre.
Det andra på ett skott från blå linje där det råder delade meningar om att Fasth ens var skymd. Sannolikt borde han tagit den pucken.
Och i går tre mål.
Det första på ett distansskott från Emil Kåberg. Pelle Prestberg störde Fasth. Antagligen borde han tagit skottet.
Det andra gjorde Prestberg själv sen AIK klantat till det vid ett byte och Mattias Sjögren och Prestberg plötsligt var helt ensamma med Fasth.
Sidledsförflyttningen hann han inte med. Ingen skugga på honom vid det.
Ingen målvakt skulle hunnit med där.
Vallade på egen spelare
Ledningsmålet gjorde Färjestad genom att Fasth själv vallade in pucken på sin medspelare Johan Andersson och in mellan benen.
Självmål.
Två matcher där Fasth är ganska normal är ingen katastrof.
Men han har tydligt blottat att han är sämre på distansskott än på närskott.
När han är störd av Färjestadsspelare
– eller egna spelare, som i första matchen – som skymmer är han ganska normal.
Tre mål på Fasth – det är nästan en sensation.
Lika överraskande som om Big Brother skulle innehållit ett samtal om litteratur.
Sämst i går var Daniel Bångs ersättare Richard Zednik.
Bäst var Jonas Frögren. Det var en fröjd att se hans uppvisningar i hur man tacklar en spelare
i anfallszon för att skapa stora ytor eftersom en försvarare plötsligt saknas.
That’s hockey, folks.
Det borde användas som instruktionsfilm.