”Andra länder dopade sig ännu vildare”

Dopningsexperten Arne Ljungqvist tar Karlssons avslöjande med ro

Dopning var vanligt i friidrotts-Sverige på 70-talet, även efter att steroidanvändandet förbjöds 1974.

– Den mest besmittade perioden vi hade i Sverige var nog mellan OS-åren 1976 till 1984, säger dopningsexperten Arne Ljungqvist.

– Men vi har ändå inte så många medaljörer att tala om under de åren eftersom andra länder dopade sig ännu vildare.

Arne Ljungqvist tar det med ro när han får höra att Ulf Karlsson använde anabola steroider sig i början på 70-talet.

– Nu när vi på 2000-talet tittar bakåt på det här är det väldigt, väldigt viktigt att man inte lägger någon moralisk börda på de som höll på då. Kunskapen fanns inte och reglerna fanns inte, säger den svenske dopningsjägaren.

När Arne Ljungqvist kom tillbaka till friidrotten i början av 70-talet insåg han snabbt att det fanns ett utbrett användande av anabola steroider.

– I Sverige kom dopningen in någon gång på 60-talet, troligen via importerade tränarkrafter från USA.

En anonym enkät som Ljungqvist gjorde med landslaget 1971 visade att ungefär en tredjedel använde anabola steroider.

– Då betraktades det varken som oetiskt eller omoraliskt, eller på något annat sätt fult. Det överraskade mig att svenska ungdomar var redo att spekulera med sin hälsa, men jag tror inte de var medvetna att de gjorde det. Man visste inte att det var starka läkemedel, man trodde det ju var kosttillskott man petade i sig.

– Det fanns ingen Balcokultur. Här hemma var ju steroiderna receptbelagda, vilket det inte var ute i världen. Det som konsumerades i Sverige var till väldigt stor del importerat från Sydeuropa.

Arga aktiva

Ljungqvists kamp mot dopningen gjorde att han hamnade på kollisionskurs med de aktiva.

– När förbudet mot steroider kom 1974 tog det ändå lång tid att tvätta bort. När jag försökte göra det i den svenska friidrotten 1977 ville ju landslaget kasta ut mig som ordförande.

Var det inte svårt att hjälpa de som inte vill bli hjälpta?

– Det var också därför vi riktade in oss på nästa generation. De flesta som fostrades till friidrottsstjärnor under 60- och 70-talet växte upp i en annan era.

Dopade svenskar?

Ljungqvist utesluter därför inte att flera svenska mästerskapsmedaljörer var dopade.

– Men vi har inte så många medaljörer att tala om under de åren eftersom andra länder dopade sig ännu vildare.

Ljungqvist anser att domen mot Linda Haglund 1981 fick igång debatten, men att det var domen mot brottaren Tomas Johansson efter OS i Los Angeles som definitivt vann över opinionen.

– Efter 1984 ville man inte ville riskera att skämma ut både sig själv och landet.

Det gör att Sverige är ett föregångsland inom antidopningsarbetet.

– Sverige är definitivt ett föregångsland. Hela Internationella friidrottsförbundets regelsystem byggde på det svenska. Och sedan bygger det olympiska regelsystemet på friidrottens, säger Ljungqvist, som sitter med i både Internationella olympiska kommittén (IOK) och Internationella friidrottsförbundet (IAAF).

Vändning i USA

Ändå är det först nu som USA står inför ett publikt fördömande av dopning genom skandalen med Balcolaboratoriet.

– Det kan bli en populistisk vändpunkt i USA, och därmed i övriga världen. Jag har hela tiden vetat om att det funnits ett träsk där borta. Det blev tydligt under OS i Sydney.

– Vi har också vetat om att det funnits kvarstående problem i Grekland och det gamla östblocket.

Tror du att det går att bli lika bra utan dopning?

– Ja, men det kan ta längre tid. Och det kräver andra inriktningar och kunskaper, om hur man tränar, äter, vilar och återhämtar sig.

TT