Wennman: Dunderfiasko spåddes i paus – men Nigeria hittade farten och kontrollen
MILTON KEYNES. Nigeria, The Super Eagles, svängde in sin buss på parkeringen mellan varuhuset IKEA och MK Dons Stadium.
De fick inte bokhyllan Billy, men de fick läktaren Tom.
Och tränaren Lars undrade kanske om IKEA var en förkortad fråga inför VM:
Inte Kan Eagles Avancera?
Många märkliga matcher har man ju sett i sina dar, men jag trodde aldrig jag skulle sitta i världens rondelltätaste stad, det platta blåshålet Milton Keynes, och se Nigeria spela landskamp mot Colombia. Inför tomma läktare, dessutom.
Framför allt trodde jag inte att det skulle sitta svenska tränare i gröna träningsoveraller och spotta snus framför Nigerias avbytarbänk. IKEA presenterar: bänken Lars-Roland.
Men det som många redan dömt ut som ett omöjligt äktenskap, en frontalkrock mellan två fotbollsvärldar, måste väl åtminstone ges en ärlig chans, tycker jag.
Efter första halvlek i den lätt bisarra 1–1-föreställningen mot Colombia var jag beredd att ansluta mig till den flock av halvgalna nigerianska journalister som spådde dunderfiasko för Lagerbäck redan efter 0–0-mötet med Saudiarabien.
Det såg sannerligen inte bra ut. Innermittfältarna Etuhu och Ayila framstod verkligen ut som två rondeller i Milton Keynes och klarade varken det ena eller det andra: att samla upp bakåt eller understödja med nåt konstruktivt framåt.
Överspelat i första halvlek
Lagerbäck – som kallades Lagerbåck i papperen – älskar ju ”holding midfielders” av gammal Tobias Linderoth-typ, och när den nyopererade Jon Obi Mikel går in i laget i nästa träningsmatch (mot Nordkorea) får han en av de bästa i den branschen.
Nu var det en nästan alldeles rak 4-4-2 de första 45 minuterna, Dickson Etuhu tog aldrig det defensiva ansvar jag antar att han var satt att göra, och därför blev det som det blev: Nigeria överspelat och bortvänt av ett snabbt, tekniskt och överraskande intresserat Colombia.
Under kaffet i pausen skrek de nigerianska fotbollsreportrarna i munnen på varandra. Diskussionens vågor gick höga, som det så vackert brukar heta.
De hade fått se Colombias Carlos Valdes dundra in en ruggig vänstervolley, men de hade inte fått se Super Eagles skapa nånting alls överhuvud taget.
”Lasse Lagos” var inte värd mycket i det läget, ska jag säga.
Men efter paus blev det mycket bättre. Etuhu tog verkligen det där djupet – möjligen för att inhopparen Lukman Haruna var ett mer passande komplement på mitten – och det blev mer fart, bättre bollkontroll, större ambitioner.
Målnollan spräcktes
Yakubu fick lämna plats för Obafemi Martins där framme, vilket gav ett omedelbart lyft. Nigeria kom också fram bättre på kanterna, Lagerbäck experimenterade med Kaita till höger och han såg starkare ut ju längre matchen led. Sedan Harunas 1–1-skott spräckt Nigerias målnolla under Lagerbäck blev den afrikanska dominansen allt större. Det tog sig så småningom, som mordbrännarn sa.
Vi som faktiskt satt hoptryckta på en liten läktarsektion – press, familjer, flickvänner och spelarkompisar i en salig blandning – upplevde ju inte direkt nån fotbollsfest i den folktomma arenan.
Kanske fungerar – mot alla odds
Jag minns att jag såg Nigeria träningsspela mot Paraguay på Loftus Road i London strax före VM 2002. Det var ett riktigt afrikanskt fotbollsparty med storpublik, och ett namnkunnigt Nigeria spelade bra. Sen åkte laget till Japan, fick stryk av Sverige och blev sist i gruppen.
Den här gången drar laget till VM under helt andra förutsättningar. Utan klang och jubel från fansen, utan orealistiska drömmar, utan riktig tro på en framtid för det ”omöjliga äktenskapet”.
Lagerbäck och Nigeria gjorde en spontanare, tog ett Las Vegas-bröllop och chockade alla. De två kände knappt varann. Men ni vet hur det är:
Ge det en chans och det kanske funkar, mot alla odds.
Om några veckor står kanske de nygifta hand-i-hand på ett varuhus och tittar på möbler.