Den största hjälten körde inte ett varv
Uppdaterad 2016-09-29 | Publicerad 2016-09-28
Holm: Går att vinna SM-guld att att äventyra en klubbs existens
HALLSTAVIK. Grattis, Rospiggarna!
Det goda exemplet vann – och den största av alla stora hjältar körde inte ett varv.
Mikael Teurnberg, som han heter, har bevisat att det går att vinna SM-guld utan att äventyra en klubbs existens.
Speedwaysäsongen 2016 är över och det som slår mig när jag blickar tillbaka är att jag inte längre blir förvånad över det som borde vara förvånande. Som vanligt har det varit full gas mot slutspel och SM-guld och för ett par klubbar slutade resan på ruinens brant.
Smederna började tidigt köra med lågbudgetlag på bortaplan och Antonio Lindbäck satte ner sin släpskoförsedda fot och berättade om krisen i Indianerna, där nu alla är på krigsstigen.
Allt är med andra ord som vanligt i speedway-Sverige. Sedan 2004 har nio klubbar antingen gått i konkurs, genomgått en rekonstruktion, frivilligt valt att gå ner en division eller tackat nej till en plats i elitserien.
Problemet för speedwayklubbarna är att förarna har prestationsbaserad ersättning. Det innebär att sportsliga framgångar och ekonomiska misslyckanden ofta går hand i hand.
Näst sist 2015
Svaret på vad framgång kostar såg jag i Rospiggarna Speedway AB:s senaste årsredovisning. 2015 blev klubben näst sist i elitserien, året dessförinnan slutade Hallstaviksklubben på tredje plats, tog sig till slutspelet och nådde semifinalen
Skillnaden mellan 468 respektive 831 inkörda poäng?
2015 stannade kostnaderna för elitlaget, exklusive inkomstskatten för utlandsbosatta, på 2 989 737 kronor att jämföra med 4 608 667 kronor för 2014.
Årets SM-guld har förmodligen kostat ännu mer, men Rospiggarna kommer ändå att redovisa ett plusresultat.
Det är belöningen för att klubben har jobbat långsiktigt på alla plan. Ja, vill man hårddra det hela kan man säga att resan började i dackebygden i början av 1960-talet. Det var då Björn Teurnberg, som fungerat som mekaniker åt dackestjärnan Hasse Engborg, flyttade från Målilla till Hallstavik. 1971 var han en av krafterna som såg till att Stjärnorna, som klubben hette på den tiden, fick fart på speedwayverksamheten igen.
Orionparken blev tidigt ett andra hem för hans son Mikael, och det är det fortfarande.
Han uträttade mycket som förare och var en av hjältarna när Rospiggarna 1995 och 1997 tog sina första SM-guld.
Som ledare har han, vågar jag påstå, betytt ännu mer för klubben. I mina ögon är han en symbol för Rospigarna, och en symbol för framgången.
Efter den aktiva karriären fungerade han under många år som manager för Andreas Jonsson, och i oktober 2009 blev han erbjuden jobbet som lagledare i Rospiggarna.
Han blev uppmanad att inte ta arbetet, för klubben var misskött, hade skulder, saknade kontrakterade förare och publikintresset hade avtagit.
Resultatet blev därefter. 2010 vann Rospiggarna bara en match och bestämde sig för att dra sig ur elitserien för att inte äventyra klubbens ekonomi.
Blev förnedrade
Det är beundransvärt att bromsa i en sport utan bromsar, och Rospiggarna skulle fortsätta så. 2012 kunde klubben ha varit tillbaka i högsta serien, men tackade nej för att bygga en hållbar grund.
Nu, när almanackan visar den 28 september 2016, är Rospiggarna svenska mästare. Dackarna åkte till Hallstavik med en sexpoängsledning. De åker härifrån efter att ha blivit förnedrade av Sveriges överlägset bästa speedwaylag.
Andreas Jonsson, VM-ledaren Jason Doyle, Timo Lahti, Jacob Thorssell, Martin Vaculik och de andra förarna har anleding att bära sina guldkepsar med stolthet, men den sitter allra bäst på Mikael Teurnberg, 49.
Som sportchef har han värvat ihop ett mästarlag. Som marknadsansvarig har han sett till att förarna har fått sina löner i tid. Som tränare och lagledare har han fått unga förare som Jacob Thorssell, Timo Lahti och Max Fricke att växa och tro på sig själva.
Så grattis, Rospiggarna! Och grattis, den största av alla stora guldhjältar.