”Har drabbats som alla andra”
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-05-29
Jesper Parnevik om pengarna som krisen tagit, slutet på karriären och planen att aldrig göra comeback
I dag en av svenska golfs största tillbaka i Sverige.
Jesper Parnevik, 44.
Som har ”ett mellanår” inför det som nästa år ser ut att bli den allra, allra sista säsongen.
– När jag sen lägger av ska jag inte göra comeback fem gånger, det lovar jag, säger han i en stor intervju.
Förra helgen var Jesper Parnevik uppe och nosade på ledningen i Byron Nelson Championship, en av de fem turneringar han vunnit på USA-touren. I måndags var han sedan i toppen av kvalturneringen till British Open, efter en inledande 64-runda, men tappade på den andra rundan och missade biljetten till Turnberry med bara två slag.
– Jag slog en wedge i vattnet. Det var ju lite onödigt, säger han.
– Det där kvalet borde jag ha klarat bättre. Det hade varit roligt att spela Turnberry igen.
Hur frustrerad var du över att missa?
– Klart att jag var frustrerad. Men det är ju inte som förr, att man till och med efter ett varv trodde att man kunde ändra på det, hehe.
Visade vägen för Sverige
Det var på Turnberry som Parnevik var tvåa i British Open redan 1994. Han hade två slags ledning inför sista hålet – men blev tvåa.
Det är 15 år sedan.
Det var vid den tiden Parnevik visade vägen för det som sedan blev det svenska golfundret, genom att satsa hårt på USA-touren istället för att bara nöja sig med segrar i Europa.
Snart är karriären förmodligen över – även om Jesper Parnevik själv inte riktigt vill ta orden i sin mun.
– Men nästa år blir ju det sista om det inte går bra, erkänner han.
Blir det resultat som under 2009 kan det vara dags att förbereda ett farväl. Under årets säsong har den excentriske veteranen från Stockholm och Jupiter, Florida, missat fler cutter än han klarat och har en 42:a plats som bästa placering. Den tidigare sjuan är i dag rankad 377 på golfens världsranking.
Kvalar till US Open
Förra året förlorade Parnevik tourkortet och lever i dag på sporadiska inbjudningar. Att han ändå kan räkna med ytterligare en säsong beror på att han kan kvittera ut en så kallad ”career money exemption”, ett extraår.
Det är lite av det vi talar om, när Jesper sitter vid sin gate på Newarks flygplats och väntar på planet hem till Stockholm. Han har Mia och de fyra barnen med sig.
Om två veckor försöker han kvala in til US Open, via en kvaltävling i Ohio. Men mycket mer än det och SAS Masters har han inte inplanerat just nu.
”Saknar jämnheten”
Hur trivs du med golfen?
– Det känns rätt okej ibland, speciellt nu på slutet. Så nu vill jag fokusera på resten av säsongen och nästa år. Det kan ju faktiskt bli ”sista chansen”.
Blir 2010 ditt sista år?
– Ja, om det inte går bra. Jag saknar ju jämnheten och självklart har självförtroendet blivit sämre. Jag tycker det är många fairways som blivit jäkligt smala från tee i år...
Hinner du reflektera över att du inte är 22?
– Ja. Och den största skillnaden är att mitt fokus inte är 100. Jag kommer in med en 71:a och känner att det förr hade varit en 66:a. Det ryker slag lite här och där och plötsligt har man missat cutten.
Är det tråkigt att karriären rinner ifrån dig?
Jesper suckar innan han svarar:
– Jag tänker inte så. Det var egentligen jobbigare när det gick som bäst, faktiskt. Då var allt så jäkla intensivt och man var så uppslukad av det att allt blev extremt och påfrestande. Och förr kunde en 73-runda betyda att
livet var över. Så är det inte i dag. Nu har jag tid för annat.
– Men det är inte så att jag känner en pensionskris. ”Oj nu är det bara en liten, liten stund kvar”, nej inte alls. Fast när jag lägger av blir det fridfullt, en enda gång. Jag gör inte som många andra och kommer tillbaka fem gånger för att jag inte kan hålla mig borta.
Hinner du reflektera över att tiden går, att du ser generation efter generation ta plats på touren?
– Ja, och det som är kul är att folk här i USA fortfarande kommer fram och och snackar och säger att jag är deras favoritspelare.
”Business och familjen”
Berätta om livet vid sidan av, som du har mer tid för nu?
– Det handlar ju om business och familjen. Ungarna växer och kraven vid läxförhören ökar, de tror ju att pappa kan allt än så länge. Men det är ju bara tack vare Google. Fast snart avslöjas jag väl...
Tidigare var du bara uppslukad av golf?
– Ja, men det tilltalar mig inte längre. Förr var jag som en tyngdlyftare på första tee, som vrålade för att tända till. Nu kan jag veta att jag inte har resurserna att spela det varv som krävs för att klara cutten, om jag kanske är skadad. Och jag har ju haft en del skador.
Som?
– Höften. Handlederna. Ryggen. Den brutna tån.
Bruten tå?
– Ja, det var på båten. Jag fick bråttom och sprang in i en ölback. Bröt tån. Det var hemskt.
– Men nu är jag nästan skadefri. Det är kanske därför golfen börjar stämma igen.
Hur går dina affärsinvesteringar med tanke på finanskrisen?
– Det är fullt ös men tufft. Jag jobbar mest med två nya resort i Costa Rica och Bahamas och det tar mer tid än planerat. Förr högg investerare på allt och ett projekt var klart på tre år, men så är det inte längre. Men det går framåt.
– Affärerna tar ju mer och mer av min tid. Det har också påverkat golfen.
Sitter du i kostym i konferensrum hela dagarna?
– Ja, och reser mycket. Det är ganska trist.
Hur mycket har du förlorat i egna pengar på krisen?
– Jag har drabbats som alla andra. Men man får bita ihop. Man får engagera sig mer än tidigare.
– Fast jag har inte blivit av med pengar, direkt. Däremot har jag pengar i projekt som ligger lite på is och dom pengarna kan jag ju förlora om det inte vänder.
Hur blir det att komma hem igen?
– Sverige är lika kul som alltid!
Säger Jesper Parnevik.
Samtidigt ropar en högtalarröst ut ett ”final call” för en flight. Så vi avslutar samtalet, lagom symboliskt för hur en legendarisk golfkarriär är närmare slutet än början.