Till finalbordet – efter 6o timmars stenhård poker

Läs Dan Glimnes rapport nummer 13 från Las Vegas: "Så var de bara nio...”

LAS VEGAS

Söndag 15 juli

Så var de bara nio?

Efter en lång och hård dag 6 har vi äntligen, äntligen sållat fram den utvalda skara som på tisdag den 17 juli ska få ta plats vid finalbordet.

De har över sextio timmars stenhård poker på elitnivå bakom sig: tusentals beslut har de fattat, och i huvudsak korrekta sådana – annars hade de inte suttit här. I no-limitpokerns skoningslösa värld, och bland dina jämlikar eller bättre, är du aldrig mer än en eller två katastrofala tabbar från utslagning.

Ett riktigt ”Jamaica mistaica”, som man säger här, och du får följa dina kollegor från andra sidan repavspärrningarna.

När jag kommer till The Rio i början av eftermiddagen har de 36 spelarna redan hunnit reduceras till 30, som till den första breaken vid 14-draget reducerats ytterligare, till 28. På uppdrag av Aftonbladet tacklar jag det enda kvarvarande svenska hoppet, Stefan Mattsson, och följer honom till och från herrtoaletten medan han vänligt svarar på mina frågor. Jo, han har något under genomsnittsstapeln, med sina 3,3 miljoner. (Tre komma tre miljoner?? Du milde, det motsvarar den sammanlagda markermängden på 330 vanliga sit-and-go-bord. Och till den mängden har han jobbat sig upp från ”bara” 20.000; han har alltså 150-dubblat sin startstapel.) Och han bedömer sina chanser att nå finalbordet som goda. Vårt 27-åriga svenska hopp, proffs sedan tre år tillbaka, utstrålar tillförsikt.

Efter breaken följer jag honom

ett tag från den del av åskådarläktaren som ölföretaget som sponsrar detta WSOP tagit över, och döpt till sin ”No-Limit Lounge”. (Bra namn – hade jag ägt en krog i Stockholm hade jag dekorerat väggarna med spelföremål ur mina samlingar och döpt den till just det.) Vid sidan om mig står förre världsmästaren Chris Ferguson, iförd lång svart läderrock, och talar stillsamt i sin mobiltelefon; hans språk är vårdat, korrekt, snudd på belevat.

Förhoppningen om en svensk på finalbordet krossas dock brutalt klockan 17.21, efter att Stefan haft flera motgångar och iskalla kort och rasat ned till under en miljon i marker. Från UTG+3 ställer han resolut in med 9-7 i klöver, men får syn av Jerry Yang, som sitter på A-J i spader. Brädan hjälper inte Stefan, utan han åker ut på 22:a plats.

Medan Stefan först är inne bakom

dörren som inte speciellt diskret märkts med skylten PAYOUTS och undertecknar alla behövliga papper för att få sina 333.490 dollar – runt 2,3 miljoner svenska kronor – transfererade till sitt bankkonto och sedan intervjuas av ett TV-team, samtalar jag med hans hejarklack bestående av sex tillresta polare, och Rikard och Krister från Poker Magazine som tålmodigt väntar på att få göra en intervju. Tiden går; ”Håller dom på att räkna upp summan i endollarssedlar?” vitsar en i sällskapet, och får några spridda skratt till svar. När Stefan Mattson kommer fram till oss ser han lite dämpad ut. Så nära finalbordet i denna enorma liveturnering med 6358 deltagare, men? Han skiner dock upp när jag upplyser honom om att hans prispengar platsar på tio-i-topplistan över de största enskilda svenska pokervinsterna genom tiderna.

Medan vi står där kommer Scotty Nguyen

vandrande tillbaka, efter ett besök på herrtoaletten. Han ser självsäker ut under sin svarta basebollkeps och bakom mörka solglasögon. Runt halsen har han flera guldkedjor, och runt höger handled två respektinjagande symboler i detta sällskap: två WSOP-armband, varav det ena är VM-titeln. Scotty vinkar åt Stefan, innan han går tillbaka in i tävlingslokalen.

Jag lämnar WSOP-evenemanget för några timmar, och äter av buffén på The Rio – rekommenderas för sin variationsrikedom – samt går på magikerduon Penn & Tellers show, som är mycket underhållande och bjuder på mycket deltagande från publiken. Vid 22.45-tiden är jag tillbaka inne i The Amazon Room.

Åskådarleden har tätnat.

Nu är man bara 14 spelare kvar, och den genomsnittliga markerstapeln, upplyser skärmarna om, på cirka 9.340.000. Medan jag följer det ena av de två borden ställer David Tran in med 6-6, och synas efter en lång betänketid ned av A-K. Brädan blir 10-K-3-4-2 och Tran är utslagen.

Härinne används inga moderna

pokerbord med blandningsmaskiner inbyggda, utan vältränade dealers gör rutinerat jobbet för hand; på något sätt känns det traditionellt och rätt så. När markerna skjuts in är det med välavvägda, noggranna gester: det är inte 5-6 marker som nonchalant singlas fram mot potten, utan stapel efter stapel av marker som utgör insatserna. Ännu en spelare, nu i cowboyhatt, slås ut på 13:e plats, och rösten i högtalarna säger, halvt ironiskt: ”Congratulations, players – each one of you is now guaranteed at least 476.000 dollars and change.”

Den som jag håller på i brist på kvarvarande svenskt deltagande, förre världsmästaren Scotty Nguyen, åker ut på 11:e plats. Tia inte långt därefter är Steven Garfinkle, som plockas ut av sydafrikanen Raymond Rahme när denne hittar Q-Q på handen.

Och så var de bara nio.

Den som går som chipleader till finalbordet är Philip Hilm med 23 070 000 i marker. Mest shortstackad är ryssen Alexander Kravtjenko, med bara 6 570 000.

Det är bäddat för dramatik på tisdag, när de bänkar sig för att göra upp om VM-titeln och förstapriset på 8,25 miljoner dollar – men dessemellan stundar en vilodag, utan tvivel fylld av taktiksnack ihop med deras supporterskaror.

Fortsättning på dramat följer.

Dan Glimne