Tänk det onämnbara. Tänk fem guld

Lasse Anrell: Vågar vi ens tänka tanken? Ja, jag tror vi vågar det.

ÅRE

Jag tycker i princip att det är lite fånigt att ägna dyrbart spaltutrymme åt att gissa om framtiden.

Men nu börjar det verkligen bli kittlande.

Jag förstod det på allvar i går utanför dopningskontrollen när Anja med sin vanliga effektivitet kom ut och tog en paus i kissförsöken, drack en massa juiceaktiga drycker, tog på sig Vattenfall sponsormössa som hon glömt i kissbåset – och besvarade svenska medias frågor.

– Jag tror aldrig att jag har varit i så här bra form under hela min karriär.

Det säger ju onekligen en del: Anja är på god väg att bli en av den alpina sportens allra största genom tiderna - i går passade hon, som av en händelse, på att gå förbi Ingemar Stenmark i antalet vunna medaljer i stora mästerskap. Hon gjorde det genom att vinna en av de två grenar hon aldrig vunnit i OS eller VM - kombinationen.

Nu har hon ett guld kvar av den kalibern: guld i störtlopp. Det har hon aldrig vunnit. Jag tror att hon tar det guldet i morgon.

Men just konstaterandet att hon är i sitt livs form säger ju just att det inte finns några begränsningar. Hon säger saker med jämna mellanrum som antyder vilket extremt självförtroende hon plötsligt har:

–Det är där jag åker snabbast i världen... det är i flacken jag är snabbast av alla..., och så vidare. Anja försöker inte hålla igen och vara klädsamt blygsam.

Varför skämmas, Anja?

Jo, hon försöker, hon är fortfarande en väldigt svensk människa, så same och Monacobo hon är, men ibland kan hon faktiskt inte hålla inne de där orden. Jag tycker hon gör rätt; hon är ju bäst. Varför ska hon skämmas för det.

I går var det enkelt att se hennes överlägsenhet.

Först i störtloppet där hon valde en perfekt bana. Störtloppsspecialisten Nike Bent och Anja valde nästan på centimetern samma linje. Bra jobb av tränarna och banläsarna där. Nike drogs med till en fjärdeplats. Anjas rekordhastighet på 123,8 kilometer i timmen orkade hon inte upp till.

I slalomen höll Anja igen, men det var intressant att studera hennes fokusering som var extrem jämfört med konkurrenternas. Det gick att se med blotta ögat om man studerade noga:

Anja ställde in skidornas riktning mot porten – och redan flera tiondelar innan hon snävt passerade porten hade hon fokuserat nästa port med blicken.

Så gjorde alla – naturligtvis, det är det som är slalom på en hög nivå; man är steget före – men Anja i den form hon är just nu gjorde växlingen till nästa port någon tiondel tidigare än alla andra.

Så tydligt är det sällan man ser skillnaden mellan god form och ohyggligt god form.

Inför OS i Turin gick Anja ut hårt och sa att hon skulle ta fyra guld – det gjorde hon inte.

Bara en härdsmälta kan hota

I år låg hon lägre efter en osäker säsong med skador och dålig form – nu kommer gulden. Två hittills. Ingen motståndare har haft en chans.

Störtloppet i morgon vinner hon om ingen härdsmälta inträffar i tjejen med Vattenfall-mössan eller om någon lagt stenar i backen.

Storslalom och slalom blir säkert svårare.

Hon har ju inte varit i närheten av att vinna där tidigare i år. När hon försökt, nästan desperat, har hon åkt ur.

Anja leder nationsligan i VM.

Anja leder mot övriga världen med sina två guld.

Inte ens Sverige kan konkurrera, är jag rädd, för Anja är, som ni kanske vet, en värdig representant för samerna med egen nationaldag – den inträffade i tisdags när Anja firade speciellt genom att ta VM:s första guld.

Firandet fortsätter i Anjaland, i sameland – och jag tror att vi svenskar får vara med och fira också.

Skoleleverna här i Jämtland var i alla fall med i går.

De fick skollov och hade bjudits in för att förgylla pisten här i Åre. Det behövdes verkligen. För första gången var det lite folk som följde VM istället för de bleknosiga sponsorer och glåmiga journalister som varit obehagligt ensamma tidigare.

Får jag föreslå att Anja-lovet blir en tradition här i Jämtland?

Får jag föreslå att ungarna släpps in gratis igen i morgon?

Guldvägen