Wennerholm: Är det någon som kan klara det så är det hon
Egentligen ska det vara omöjligt.
Men Susanna Kallur har inte gett upp drömmen om ett OS 2016.
Och är det någon som kan klara det så är det hon.
Sanna mina ord.
Det är bara att titta på Sannas favoritlag Leksand.
Till slut gick det.
Nu har Sanna sitt eget ”Återtåg” framför sig.
Tillbaka till den världstopp hon lämnade för hela fem år sedan efter OS-året 2008. Sedan dess har hon bara gjort tre tävlingar, då hon gjorde ett försök till comeback 2010. Men den gången var säsongen över nästan innan den hade börjat.
Nästa år kommer det ha gått sex år sedan Sanna tävlade på allvar senast.
Det har varit bakslag efter bakslag, otaliga operationer, enformiga rehabträningar och en friidrottsvärld som snurrat vidare utan henne.
Det är ett under att hon inte gett upp.
Det är ett under att hon fortfarande tror på sig själv.
Det ska egentligen inte gå att komma tillbaka efter ett så långt uppehåll och tvivlarna är många. Men Sanna själv är den som känner både sig själv och sin kropp bäst.
Det kan bli en fantastisk resa tillbaka till toppen.
I Rio kommer hon att vara 35
Men det kan även gå åt andra hållet.
Det är nästan unikt att komma tillbaka efter ett så långt skadeuppehåll – i alla fall till världsnivå – och nästa år har Sanna fyllt 33.
När det är dags för OS i Rio de Janeiro kommer hon att vara 35.
Jag kan fortfarande gräma mig över att Sanna inte fick vara frisk hela 2008, som började med att jag fick se henne sätta nytt världsrekord på 60 häck inomhus i tyska Karlsruhe.
Den tiden, 7.68, står sig än.
Då var hon världens bästa korta häcklöperska och jag är övertygad om att en skadefri säsong slutat med ett OS-guld i Peking, där amerikanskan Dawn Harper skrällvann på ganska beskedliga 12.54.
Nu blev det inte så.
Sanna stupade på första häcken i semifinalen och hennes OS var över.
Fördelen den här gången är att Sanna kommer att vara helt frisk när hon startar om igen. Inte bara i smalbenet, utan alla andra krämpor kommer att vara borta.
Och hon kommer att vara mamma. Det ska inte underskattas i en friidrottsvärld där så många kommit tillbaka både starkare och bättre efter att ha fött barn.
Ett färskt exempel på det är ryskan Anna Tjitjerova som stod över säsongen 2010 för att föda barn. När hon kom tillbaka var hon bättre än någonsin och tog både VM-gudlet i Daegu 2011 och OS-guld i London i fjol.
Hon vittnar själv om sin nya styrka och framförallt mer avslappnade attityd sedan hon blev mamma. Pressen släppte när dottern Nika blev en del av hennes liv.
Nu är jag glad bara om Sanna lyckas ta sig tillbaka och ta sig till slutmålet i Rio de Janeiro. Att prata om medaljer känns långt, långt borta.
Damerna har fått en ny häckdrottning sedan Sanna skadades.
26-åriga Sally Pearson sprang på 12.28 när hon tog VM-guldet i Daegu och klockan stannade på 12.35 när australiskan tog OS-guldet i London.
Det kan jämföras med Susanna Kallurs personliga rekord på 12.49.
Och för bara en dryg vecka sedan vann den 21-åriga amerikanskan Brianna Rollins de amerikanska universitetsmästerskapen på 12.39.
Det är världens bästa tid i år, men då har Sally Pearson inte börjat tävla än.
Det är vad hon har att möta i framtiden.
Och tror hon på det, då är ingenting omöjligt.