Niva: Warszawa var en riktigt obehaglig plats att vistas på
Ibland önskar man att en match ska pågå i mer än 90 minuter för att den är så sevärd, så spännande, så förbaskat rolig att titta på.
Ibland önskar man att en match ska pågå i mer än 90 minuter för att den förhindrar folk att försöka slå ihjäl varandra ute på gatorna.
Så länge Polen och Ryssland spelade fotboll var det en underbar dag i Warszawa.
Det var som att någon försökte säga oss något.
Kuba Blaszczykowski explosionsjublade tillsammans med lagkamraterna, arenan och nationen – och sedan pekade han upp mot himlen.
Vid det här laget har ni ju hört hans ofattbara historia, hur han med egna ögon såg sin pappa knivhugga sin mamma till döds när han själv bara var elva år gammal.
Och hur han sedan tvingades gå vidare därefter.
Nu hade han dundrat in ett av de viktigaste, vackraste målen i polsk fotbollshistoria, och han hade gjort det med lagkaptensbindeln på armen.
Han hade uppnått något han hade strävat efter i hela sitt liv. Han hade använt fotbollen för att besegra våldet.
Det hade ju varit en väldigt lång dag i Warszawa, en dag då fotbollen manipulerades och utnyttjades.
Tusentals ryska fans tyckte att det var en bra idé att genomföra en nationalistisk marsch i en stad som nyligen stått under indirekt rysk ockupation i mer än 40 år. De tyckte sedan att det var på sin plats att understryka påminnelsen genom att drapera den polska nationalstadions läktare i en enorm flagga – långt större än ett straffområde – med texten: ”This is Russia”.
Polska huliganer tyckte i sin tur att det här var provokationer som gjorde alla ryssar i stan till lovligt byte, och så var våldsspiralen igång.
Matchen förvandlade all ilska
Redan när jag kom ner till Warszawas centrum på eftermiddagen var det alldeles uppenbart att något väldigt mörkt höll på att växa till sig i gränderna.
Det cirkulerade berättelser om vanliga familjer som blivit attackerade av maskerade huliganer, om stillsamma caféer som blivit sönderslagna för att de råkat ha en rysk flagga hängande bland andra flaggor.
Normalt sett finns det ju en sorts oskrivna renhårighetsregler även inom huligankulturen. Man slåss bara med de likasinnade, de som själva är ute efter bråk. I går tycktes allt det vara satt ur spel.
Vad som helst kunde hända. Vem som helst kunde utsättas för våldet, och det var framförallt den slumpartade oberäkneligheten som gjorde centrala Warszawa till en verkligt obehaglig plats att vistas på timmarna före avspark.
Det kändes inte som en plats för att spela fotboll. I själva verket var det precis vad det var.
Matchen absorberade all den ilska och energi som låg i luften, den sög in alla känslor och omvandlade dem till något positivt.
Jag har sett en del fotbollsmatcher i mina dagar, men jag kan uppriktigt säga att jag aldrig varit på en landskamp med samma inramning.
Det var som om arenan svävade fritt i luften, att sången fick den att lyfta från marken.
Spelarna hade inget annat val än att svara upp.
Från första minut var det här en match att minnas. Det var fotboll i både kvadrat och kubik, fotboll med en mening och ett syfte.
Det skulle komma att bli en lång natt
Första halvleken innehöll både intensitet och kvalitet. Polen var nära att storma upp i ledning, medan Ryssland försökte variera tempot och vänta in det rätta 100-procentsläget.
Det dök upp genom en simpel markeringsmiss, och den stigande stjärnan Alan Dzagoev skarvade in det ryska ledningsmålet.
I öppningsmatchen tröttnade Polen kraftigt i andra halvlek, men nu var det inte länge ett alternativ.
Hemmalaget fortsatte framåt, fortsatte forcera. De blev tröttare och tröttare, men fick helt enkelt lov att strunta i det. Kvitteringsbollen skulle in, och när Kuba Blaszczykowski sköt med sin vänsterfot kändes det som att bollen fick extra fart av vindpusten som uppstod när 60 000 åskådare drog efter andran.
1–1. Ett bra resultat för båda lagen, ett sprakande skådespel för publiken. Alla nöjda, alla glada.
Så roligt som det bara kan bli under en riktigt bra, fängslande fotbollsmatch.
Det var som att någon ville försökte säga oss något.
Det var innerligt sorgligt att det var så många som inte ville lyssna.
Alla åskådarna hade inte ens hunnit ut från arenan innan bråken började utanför. Sirenerna slogs på igen, kravallpoliserna ryckte fram med höjda skyddssköldar och skjutklara tårgasgranater.
Det hade varit en lång dag i Warszawa. Det skulle komma att bli en lång natt som följde.